Historien rör oroligt på sig. Också konsthistorien, och inte alltid framåt. Framåtskridandet, avantgardet, var ju annars modernismens honnörsord. Men ibland är det klokt att göra ett omtag, som på den stora utställningen Brännpunkt Europa: Nysakligheter 1919-1939 som visas på Göteborgs konstmuseum under sommaren.
Den nya sakligheten, Die Neue Sachlichkeit, var en tysk konströrelse eller kanske snarare tendens som fick sitt namn vid mitten av 1920-talet. Begreppet antydde en ny traditionalism, ett återvändande till Holbein och den tyska renässansen, fast med samtiden i fokus. Men begreppet gav plats också för en tidigare dadaist som George Grosz som, i likhet med ett annat känt namn, Otto Dix, kunde excellera i karikatyrartade studier av typer som första världskriget lämnat efter sig som vrakgods, inte sällan med såväl medaljer som proteser. Eller för någon som Max Beckman, som kanske lika gärna kunde beskrivas som en allegoriskt orienterad expressionist. Spännvidden var med andra ord stor.
Men den moderna konsthistorien har inte gett mycket för tillbakablickande tendenser. Rörelsen har länge varit en parentes i berättelsen om de radikala hållningar som utvecklades via expressionism, kubism och dadaism. En säregen och kanske inte fullt så intressant parentes i ismernas århundrade. Men det kan vara dags att plocka bort parentestecknen. I det samtida måleriet har det figurativa – i ett brett register – gjort en stark come-back och dominerar i själva verket mediet totalt, såväl kvalitativt som kvantitativt. Vi är inte lika intresserade av etiketter och rörelser som förr, men många målare idag skulle absolut kunna kallas nysakliga, eller ny-nysakliga. I fantasin kan den som vill prövande foga in dem i utställningen.
Denna nya aktualitet är absolut en aspekt av utställningen, men inte dess huvudärende. Det är mellankrigsåren som konstnärligt ringas in. Som curatorerna Johan Sjöström och Kristoffer Arvidsson konstaterar i förordet till den mäktiga utställningskatalogen ser vi en fortsatt stegrad fascination vad gäller Weimarrepubliken och den tyska mellankrigstiden, inte minst inom litteraturen och i tv-serier. Men med tanke på tidens turbulens, våldsamheter och framväxande hotbilder är utställningen förhållandevis stillsam. Verk av portalfigurer som de tidigare nämnda George Grosz och Otto Dix saknas, konstnärer som skulle ha tillfört utställningen en behövlig dos salt och beska – och humor. Viktiga tyska bidrag finns förstås, av Christian Schad, Carl Grossberg, Jeanne Mammen, och inte minst Felix Nussbaum (död i Auschwitz 1944), men den europeiska spridningen och variationen är stor – och blir snart högintressant. Inte minst på grund av ett antal udda nummer.
Det är ingen tvekan om att den nya sakligheten fick en viss internationell spridning, även om det i andra länder än Tyskland kan svårt att dra en gräns mellan saklighet (som ett konstnärligt val med sin egen radikalitet) och kvardröjande traditionalistiska hållningar. Sverige fick sina egna representanter med namn som Otte Sköld och Arvid Fougstedt – som alltid verkar kämpa en smula med proportionerna – eller Stina Forssell, en fin målare, men som med en av utställningstitlarna kan tyckas sammanfatta den svenska infallsvinkeln till tiden: Fönster mot bakgården.
Helt säregna i sammanhanget är Torsten Jovinges färgstarka, nästan abstrakta kompositioner med moderna inslag som andas funktionalism, ordning och framtidstro; på utställningen klokt hängda intill en målning av Carl Grossberg, som i ett projekt ville skildra tyska fabriksanläggningar (allt ser mycket rent och tilltalande ut). Bland britterna är det ett par små fina men kanske inte alldeles signifikativa verk av viktiga konstnärer som sticker ut: Stanley Spencer och Paul Nash, den senare mest känd för märkliga målningar som skildrade scener från första världskriget (officiell ”war artist” som han var).
Det nyss avslutade men också det stundande kriget är annars de två elefanterna i utställningsrummet. Orättvist att anklaga utställningen för det, även om jag tycker att åtminstone Otto Dix grafiska blad från skyttegravarna och gaskriget möjligen kunde ha lånats in. Men också frånvändheten bär sitt vittnesmål. Tystnaden kan kännas laddad och hotfull – eller bara stillastående och kvalmig. Skakad blir jag av Felix Nussbaums gåtfulla stilleben och självporträtt, omöjliga att inte tolka i ljuset av det vi vet. Nussbaum var en av mycket få betydande konstnärer som kunde måla med utgångspunkt i egna lägererfarenheter, och senare i flykt och exil – kändast är ett annat av hans självporträtt där han iförd judestjärna visar upp sina identitetshandlingar för betraktaren.
Påpassligt har också tidiga verk av Peter Weiss tagits med, ung tysk konstnär som senare blev flykting och svensk författare. Maskinerna angriper människorna från 1935 tar med sin civilisationskritik avstamp i Hieronymus Boschs helvetesvisioner. Maskinerna kan mycket väl vara krigsmaskiner.
Katalogen är omfattande och får i sina kvalificerade texter med en hel del information och idéstoff som utställningen i sig inte helt lyckas täcka in. Många namn nämns som tangerar utställningstemat och som i princip kunde ha varit med, som italienaren Felice Casorati eller fransmannen André Derain. Själv tänker jag på vad den unge Lucian Freud hade med sig i sitt mentala bagage när familjen flydde Tyskland och anlände till London – den nya sakligheten präglade hans måleri långt in på femtiotalet och finns med som klangbotten också i hans senare mer köttiga måleri, som i sin tur är en länk till en viktig yngre målare som Jenny Saville.
Ja så där kan man hålla på, i trots mot tidsramarna. Återvänder jag en sista gång till utställningen för att plocka ut ett russin blir det österrikaren Rudolf Wackers Fönstret från 1929, en interiör komposition som förenar raffinemang med en känsla av naivitet. I bokhyllan alldeles mot högra ramkanten skymtar bland annat konstböcker med Corot och Konrad Witz (apropå tysk renässans). På den tegelröda väggen en medeltida armlös blödande kristusfigur.
Den idylliska fönsterutsikten över ett villasamhälle avslutas i bakgrunden av en sjö och en svävande zeppelinare. Den långa penseln i hyllarrangemanget i förgrunden känns lätt surrealistisk, som en svårtolkad symbol (surrealismen som ju hade sin egen saklighet, tänk på René Magritte). Jag vågar varken påstå att Wacker är en betydelsefull målare eller att det här är ett mästerverk. Men jag dras gång på gång dit.
Mikael Olofsson
Göteborgs konstmuseum, Götaplatsen, Göteborg. Utställningen pågår 12 juni – 19 september 2021
