I juni öppnar en av de mest kända och prestigefyllda konstbiennalerna i Venedig för 53:e gången, men frågan är om inte biennalen är en utställningsform som är lika föråldrad som gammelmedia? Debatten om gammelmedia kontra nya medier, dvs. de traditionella medierna som TV, radio och tidningar och de nya medierna som bloggar, Youtube, Facebook etc., har det senaste året visat att arenan för mediebevakningen håller på att stöpas om. Att samma process sker inom konsten, om än långsammare, pratas det inte lika mycket om. Det är uppenbart att de nya medierna också skapar alternativa plattformar och mötesplatser för konsten, på bekostnad av de traditionella arenorna som museum och biennaler.
Att biennalen i Venedig till sommaren får sin första virtuella paviljong genom ett samarbete mellan konstnären Miltos Manetas (som bland annat grundat konstriktningen Neen och skapat den kontroversiella utställningen WhitneyBiennial.com) och curatorn Jan Åman (tidigare chef för Färgfabriken) är ett tecken på detta. Jan Åman ser Manetas paviljong som ett tydligt brott med den gamla biennalens indelning med paviljonger från olika länder. Den virtuella paviljongen har inga gränser vare sig när det gäller nationalitet eller hur många konstnärer man kan ställa ut i det virtuella rummet. Miltos Manetas betraktar, som många andra samtida konstnärer, Internet som ett gränslöst outforskat land, där konstnärer kan experimentera och ställa ut sin konst. En biennal som är begränsad av en tid, en plats, ett land eller ett rum, är helt enkelt gammelkonst för Manetas.
Biennalen i Venedig får i år också konkurrens från Lars Vilks med Ladoniabiennalen som öppnar den 24 april. Temat för Vilks biennal är ”Can you keep a secret?” och Hans Ulrich Obrist, Nicolas Bourriaud och Sarat Maharaj står som curatorer för de 90 internationellt kända konstnärerna som deltar i utställningen. Lars Vilks är en konstnär som står med det ena benet i gammelkonsten och det andra i den ”nya konsten”. Ladoniabiennalen är ett utmärkt exempel på detta. Själva formen, en biennal, valet av curatorer och deltagande konstnärer känns som ett traditionellt upplägg, men själva platsen för utställningen och presentationen genomsyras av nya tankar hur man kan användas sig av de nya medierna för att utveckla och förnya konstscenen. Landet Ladonia, som grundades 1996, har visserligen en fysisk kuststräcka, men är i lika hög grad ett virtuellt land, som kan användas till konstnärliga experiment som en biennal. För att marknadsföra biennalen använder sig Vilks av nymedia som Youtube med trailers och presentationer, och naturligtvis har biennalen en egen blogg. På bloggen kan man läsa att syftet med biennalen är att ”explore new spaces for art to unfold outside the institutional context and beyond the expectations of the art market.” Ett uttalande som stärker tanken om att vågskålen med den traditionella konstscenen håller på att väga över till för de nya mötesplatserna som växer fram med den nya tekniken.
Ett av de intressantaste exemplen på nya arenor för konsten hittar man t.ex. hos konstnären Anders Weberg som skapar P2P Art – peer to peer art. Weberg använder sig av fildelningsteknik för att sprida sin konst. När konstverket väl är utdelat på ett fildelningsnätverk existerar det inte längre några original utan bara kopior som sprids över nätet så länge någon är intresserad. Att konstverket riskerar att försvinna efter ett tag, när alla kopiorna är raderade, är en del av processen. Med en ny generation som är van att konsumera kultur hämtad från nätet genom fildelning borde den här distributionsformen vara lättare att ta till sig än att uppsöka gallerier eller museum.
Förutom nya distributionskanaler erbjuder Internet också stora möjligheter till interaktivitet och delaktighet. I början av året försökte konstnärerna Scott Kildall och Nathaniel Stern använda uppslagsverket Wikipedia som en ny plattform för konst. Man skapade en ny artikel/sida med rubriken ”Wikipedia Art” och tanken vara att alla skulle ha möjlighet att skapa konstverket tillsammans precis som en vanlig artikel i Wikipedia. Projektet fick dock ett abrupt slut efter 15 timmar när redaktörerna på Wikipedia raderade sidan med hänvisning till att det stred mot deras policy. Wikipedia är ett uppslagsverk och inte ett konstprojekt var motiveringen. Diskussionen om projektet har fortsatt och engagerat en hel del människor, bland annat på Facebook, där det finns en grupp, så att själva diskussionen har blivit ett konstprojekt i sig.
Wikipedia, fildelning, Second Life, Youtube, bloggar, Facebook är bara några av de nya uttryckssätt och arenor där konsten frodas och utvecklas. I det sammanhanget känns en biennal i Venedig väldigt mycket som gammelkonst.
Internet Pavilion at the Venice Biennial: http://www.padiglioneinternet.com/ Ladoniabiennalen: http://thub.bloggagratis.se/ P2P- Art: http://www.p2p-art.com/ Wikipedia Art: http://wikipediaart.org/
2009-04-16 Mathias Jansson (text), konstnärerna (foto)
