Gallerirummet vilar i ett förhöjt lugn. Försommarljuset silas genom de fördragna gardinerna och de få verken är svagt punktbelysta. Utställningen med James Lee Byars (1932-1997) klot i olika storlekar och stenarter på galleriet Peder Lund verk är gåtfullt självklar (ovan). Byars sökte efter uttryck för det perfekta i sin konst, något han exempelvis hittade i sfären. En urform utan varken början eller slut, ständigt pågående och aldrig avslutad. Och ändå med en symbolkraft av fulländning.
Fyra verk av kalksten, blå granit, basalt och sandsten ingår i utställningen. Stenklotens specifika materialitet, färgtoner och varierande storlek skapar en förtätad atmosfär. De talar tyst, med varandra och med betraktaren, och med en påtaglig närvaro. Så blir även min i rummet. Byars var en mystiker som arbetade med ett extravagant formspråk – och samtidigt med intimitet. Han utförde många performance iklädd en kostym av guldlamé, men alltid med återhållna gester. Byars kunde lägga sig raklång på golvet för att ”praktisera döden”, som han kallade det. Ett av verken i utställningen har titeln ”The Tomb of James Lee Byars” (1986), men är förstås ingen grav. Hans konst är en plats för tanken.
På Museet for samtidskunst visas en stor utställning med tidig norsk koncept- och jordkonst under titeln ”Stille revolt”. Liksom hos Byars handlar det om en mer poetisk variant av den hårdkokta amerikanska konströrelsen. I utställningen ingår verk av ett tiotal konstnärer som under 70- och 80-talen började ifrågasätta konstbegreppet. Några hade studerat utomlands och inspirerats av konstnärer som Sol LeWitt och Richard Long. En del experimenterade med idébaserade verk under en period för att senare återgå till mer traditionella arbetssätt, medan andra konstnärer har varit trogna en konceptuell metod. Även om deras verk möttes av oförståelse eller tystnad, fick konstnärerna själva under kommande år ett betydande inflytande som lärare på Norges konstskolor. Där utvecklade man undervisningen och förde in tankar kring ett idébaserat konstbegrepp.
I museet visas deras måleriska experiment med rinnande färg, rörliga teckningar i form av infärgade snören, lådor med möglande bröd, en stor ballong av tovad filt, en rumsinstallation av damm. Och en mängd med fotografiskt arkivmaterial. Många verk har faktiskt behållit ett färskt utseende från tiden det begav sig, samtidigt som de enkelt kan föras in i en större kontext av internationell konceptkonst.
Bård Breivik och Marianne Heske är kanske två namn som är bekanta för en svensk publik. Breivik deltar, förutom med det möglande brödet, med ett tidstypiskt foto där han märkt ut en linje på tallarna i en skog med snöbollar (allra överst). Ett tidigt verk från 1970 tydligt influerat av Longs praktik.
Heske representeras av dokumentation kring ”Prosjekt Gjerdeløa” (1980-81), som väckte stor debatt i Norge. Heske lät nedmontera en flera hundra år gammal fäbod, transportera den till en utställning i Paris, och sedan återföra den till sin ursprungliga plats. Heskes grepp var ett mycket direkt sätt att undersöka konstens förmåga att förskjuta och förena olika sammanhang och tidslager. Nyligen upprepade hon samma sak när hon tillfälligt placerade en förfallen stuga utanför Stortinget i Oslo.
Utställningen är på det stora hela en mycket positiv erfarenhet. Och en viktig forskarinsats av curatorn Ingvild Krogvig, tidigare kritiker på Kunstkritikk. Den inhemska konceptkonstens historia är fortfarande rätt okänd i Norge, liksom motsvarande period är i Sverige. Men den överskådliga utställningen ”Stille revolt” borde ha potential till att fungera som en pedagogisk ögonöppnare. När får vi se något liknande på en svensk institution?
Jag kände inte till Hilmar Fredriksen (f. 1953) sedan tidigare, men i pressmaterialet till utställningen på Kunstnerforbundet beskrivs han som en pionjär inom performance och konceptkonst i Norge. Och mellan raderna läser jag en besvikelse över att han inte ingår i ”Stille revolt”. Här visas dock en annan och senare sida av Fredriksens konstnärskap; ett slags måleriska objekt som ligger någonstans mellan Elis Eriksson och Truls Melin, för att placera honom i en svensk kontext. Fredriksen bygger lådor av papp och plywood som han täcker med en monokrom hinna av lackfärg. Eller lämnar träets ådring bar.
Genom utsågade hål och påklistrade former bildas en uppfinningsrik relief. Det är lite kantigt och skevt, och närmast barnsligt enkelt med alla cirklar och fyrkanter, men på ett högst medvetet sätt. De direkta formerna och de blanka färgerna ger Fredriksens objekt en lekfull lätthet. Lådorna liknar en sorts abstrakt modernism, men ändå inte helt. Här finns en glidande osäkerhet över vad vi ser; är detta gjort av en ung eller en gammal konstnär? Idag eller igår? Fredriksens verk är befriande svåra att placera in i dagens hårt nischade konstvärld.
Hilmar Fredriksen är en av många norska konstnärer som vi i Sverige inte har upptäckt än, liksom många av de vi anser vara våra största konstnärer inte alls är kända i vårt grannland. Vad beror detta ömsesidiga ointresse på? Och hur kan man överbrygga det?
Magnus Bons
Foto: Peder Lund, Tjuvholmen allé 27, Oslo. Utställningen pågår 19 mars – 11 juni 2016
Foto: Museet for samtidskunst, Bankplassen 4, Oslo. Utställningen pågår 4 mars – 18 september 2016
Foto: Kunstnerforbundet, Kjeld Stubs gate 3, Oslo. Utställningen pågår 12 maj – 5 juni 2016
