Det var länge sedan konsten enbart höll till inuti den vita kuben. Det är numera nästan vanligare att möta konstverk i köpcentret, i tunnelbanan och på hotel och restauranger än att stöta på den i dess traditionella sammanhang. Och även andra kulturinstitutioner tar gärna spjärn mot konsten när de skall mejsla ut en ny identitet i en föränderlig och alltmer komplicerad värld. Resultatet varierar förstås starkt i kvalitet och engagemang. I bästa fall gör konsten det möjligt att betrakta gamla, invanda sammanhang på ett helt nytt sätt. I värsta fall blir konsten bara en illustration till en uppsättning på förhand formulerade utsagor. Med början under Kulturhuvudstadsåret 1998 började Stockholms museer på allvar att söka komma i dialog med konsten (det vill säga de museer som inte redan hade som specialinriktning att visa just konst). Men med åren förefaller det som om intresset falnat, och tidigare idoga aktörer som Sjöhistoriska museet och Historiska museet ägnar sig nu enbart i mycket perifer utsträckning åt konst. Så när Naturhistoriska riksmuseet slår upp dörrarna för utställningen ”Changing Matters” har man en del utmaningar att bita i.
Temat för ”Changing Matters” är begreppet ”resiliens”, som för de flesta (även för undertecknad) är tämligen okänt. I korthet används ordet ”resiliens” som en beskrivning av olika systems anpassningsbarhet till ofta drastiska förändringar. Temat är förstås högaktuellt i dessa tider av klimatologiska domedagsprofetior, men på det lilla planet är resiliensfenomenet egentligen kärnan i det som vi vanliga halvintellektuella kallar utveckling. Utställningen har bakom sig en rad tunga aktörer: Kungl. Akademien för de Fria Konsterna, Kungl. Konsthögskolan, Kungl. Vetenskapsakademien, Beijerinstitutet och Stockholm Resilience Centre (jodå, det finns ett sådant). Samordnare har varit Mejan Labs. Till skillnad från andra utställningar av liknande slag har ”Changing Matters” inte byggt utifrån en eller ett par curatorers enväldiga syn på tillvarons mysterier. Arrangörerna har bjudit in konstnärer att ge förslag, såväl nationellt som internationell, vilket inneburit att man urvalsjuryn haft mer än 200 olika uppslag att ta ställning till. Slutligen har dussinet konstnärer eller konstnärsgrupper valts ut för deltagande.
Sättet på vilket de handskats med begreppet ”resiliens” har uppenbarligen varit mycket flexibelt, och minst av allt av det illustrerande slaget. Man får närmast intrycket att den resiliens konstnärerna närmast tänkt på är den process som dagligen pågår i den egna ateljén, och genom vilken den konstnärligt skapande människan söker bemästra inte bara sitt arbetsmaterial utan lika mycket världen omkring henne. Det gör att näppeligen enbart kan bedöma utställningens verk i förhållande till en vetenskaplig kontext. I stället måste man betrakta och ta ställning till respektive konstnärs verk ur det sammanhang som själva utställningstotaliteten erbjuder. Ingen enkel uppgift, men betydligt mer stimulerande för den luttrade kritikern än det gamla vanliga checklisteförfarandet där verk stäms av mot den övergripande curatoriska idén.
Belgaren Angelo Vermeulen är kanske den konstnär som mest anspråkslöst och gripande sökt fånga de häftiga och ofta obegripliga förändringarnas ingrepp i våra liv. Han skildrar en grupp pensionärer, som efter att ha blivit vänner med gässen i Bryssels botaniska trädgård plötsligt ställs inför den hemska sanningen att myndigheterna tagit fåglarna av daga av rädsla för fågelinfluensan. Pensionärernas samtal vidgas omärkligt från minnena av enskilda gäss till frågor om intolerans och globala miljöproblem. Mikrokosmos möter makrokosmos på kanten till parkdammen. Samma goda känsla för det stora som ryms i det lilla har Michael Rodemer, vars verk ”Rapprochement” med mycket enkla medel gestaltar motsättningarna mellan olika system, men också hur deras ömsesidiga interaktion på lång sikt leder till att olikheterna bokstavligt talat slipas ned. Ett par tegelstenar från Berlin – en från västsidan och en från den gamla östsidan – gnuggar sig klumpigt mot varandra, men med tiden blir rörelsen alltmer friktionsfri och mjuk. Ett av de få verkligt hoppfulla konstverk jag sett under de senaste åren.
Inte fullt så hoppfullt men lika mångtydigt är Tuula Närhinens installation ”Frutti di Mare”. Namnet alluderar givetvis på den italienska maträtten, men här handlar det i stället om de enorma mängder människoskapat avfall som täcker stora delar av världshaven. I Närhinens tappning antar plastskräpet märkliga former, inte så lite lika de oceanograferna hittar hos djurlivet djupt nere vid havsbotten. Verket är estetiskt tilltalande, men också intelligent i sin utformning. Och det är något som gäller många av de övriga verken i ”Changing Matters”. Det har tänkt en hel del innan det skridits till verket. I Teemu Mäkis fall handlar processen om ett internt rollspel, där konstnären bjudit in olika personer att iscensätta sig själva som inte bara den egna personligheten, utan även som sin idol och som sin värsta fiende. Resultatet är lika roligt som fyllt med överraskningar. Det kan också sägas om utställningens två ljudverk, Christine Ödlunds ”Stress Call of the Stinging Nettle” och Olle Cornéer/Martin Lübeckes ”Bacterial Orchestra”. De ger oväntat sinnesstarka inblickar i mikrovärldar som vi vanligtvis helt saknar tillgång till.
Intressant nog är det snarare de mer ”konventionella” konstverken i ”Changing Matters” som har svårast att engagera. Exempelvis Gunilla Bandolins och Sverker Sörlins Volvo 760, tillverkad av fårtarmar, och Paul Matosics slow-motion-video av fallande wellpappkartonger må vara välgjorda konstverk, men i sällskapet får de lätt en museal patina över sig. Paradoxalt och tankeväckande i en utställning på ett museum som fortfarande sätter en ära i att kunna visa uppstoppade djur från anno dazumal.
Bilder (uppifrån och ned): Tuula Närhinen, Michael Rodemer, Gunilla Bandolin/Sverker Sörlin
Adress: Frescativägen 40
2008-04-16 Anders Olofsson (text och foto)
