Det var många som protesterade när Nathalia Edenmont började visa sina fotografier med djur hon dödat för att göra konst av. Ett trick för att få uppmärksamhet ansåg många. Upprörda påhopp har lett till att hon lever med skyddad identitet. Själv säger hon att hon vill ifrågasätta vår dubbelmoral. 1700-talsstilleben av döda fasaner och kaniner är vi så vana vid att se att de inte väcker några frågeställningar om hur moraliskt riktigt det är att döda för konsten. Nathalia Edenmont köper kaniner i djuraffärer, avlivar och använder som rekvisita i ett stilleben. Är det värre eller samma sak? Är det värre än att köpa levande kackerlackor, möss och kaniner i djuraffären som föda till exotiska ödlor och giftormar i hemmaterrarier? Det är accepterat att döda djur för ett par skor eller en väska men inte för ett konstverk att ha på väggen. Det finns säkert en del dubbelmoral att sticka hål på. 1700-talets förhållningssätt till djuren rättigheter var visserligen annorlunda, idag är djurrättsaktivisters åsikter starka och etablerade och att de protesterar är kanske närmast en självklarhet. En intressant fråga är också huruvida det behöver nämnas att djuren dödas för att bli rekvisita i stilleben. Hur ser man på bilderna om man inte visste det? Det är svårt att veta vad som är hönan och ägget i det fallet eftersom man är så väl informerad om att det är så.
Edenmonts sätt att ifrågasätta är provocerande och kontroversiellt och hon använder säkert medvetet provokationen. Men hade det bara varit en provokation så hade bilderna blivit platta och ytliga och det är de inte. Hon hänvisar till intuitionens betydelse när hon arbetar, “intuitionen är mer begåvad än hjärnan”, om intuitionen säger att det här blir en bra bild så är det mer sant än om hjärnan tänker ut det “eftersom hjärnan egentligen bara imiterar”. Utställningen “Only me” på Sven-Harrys handlar mer om relationer än döda djur. Kvinna, man, barn, familjen och förälder-barn-relationen är i fokus. Här möter man livets allvar i familjebildandet och fortplantningen. Men det handlar (åtminstone inte om uteslutande) om föräldrarollens glädje, tyngd eller ansvar. Inte heller om barnets utsatthet. Det tycks mer handla om den krassa naturens villkor i samverkan med mänskliga drifter och instinkter.
Fotografierna visas i lyxigt tunga träramar och enorma fotografiska glasmonteringar och i vissa fall tycks det som att bildens kvalité och innehåll och dess lyxiga presentation hamnar i obalans. Inte många konstnärer har möjlighet att göra så exklusiva presentationer men att man kan göra det gör inte heller att resultatet automatiskt blir mer lyckat. Kanske skulle utställningen bli ännu starkare om en del bilder fick en lite enklare och mindre överdådig presentation.
I utställningen finns flera stora fotografier med kompositioner av fjärilsvingar (som är köpta på laglig väg och med Jordbruksverkets godkännande). En slags vanitas-bilder om dödens närhet i livet och behovet av substans i livet och i relationer. Så tolkar jag kopplingen mellan dem och utställningens övriga bilder. De är mäktigt vackra men deras titlarna gör mig lite fundersam. Varför de kallas “Memory”, “Meditation” eller “Discovery” förstår man inte riktigt, kopplingen mellan bild och titel blir inte lika tydlig i dessa foton som exempelvis i bilderna “Family”, “Enemy” och “Libido” där titlarna känns helgjutna.
Det ligger nära till hands att söka efter referenser till abstrakt måleri i framförallt vingbilderna men Edenmonts fotografier handlar inte om om färg och form utan om iscensättning och drama. Teater på temat liv, död, sexualitet och relationer. Utställningen som helhet uttrycker en väldig styrka och målmedvetenhet. Överlevnadens instinkter. Så starka att de verkar trotsa döden. Har man vuxit upp i ett land som inte längre existerar med en familj som inte längre finns kanske den känslan inte är långt borta. Känslor av sorg och överlevnad är påtagligt tydliga i fotografiet “Family” som är en av utställningen starkaste bilder. Den känslan finns också med i fotografierna på döda kaniner i vaser. Alternativt uppträdda på armar som kasperdockor. De är döda men fortfarande gulliga, söta, ulligt mysiga. Och riktigt läskiga. Som att de på något makabert och triumferande vis överlevt döden. Grymt, provocerande och uttrycksfullt.
Adress: Eastmansvägen 10, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 17/1 – 16/3
Maria Johansson (text), Nathalia Edenmont (foto)
5 comments
Intressant konstnär med sitt ifrågasättande om tvetydighet. Går även tydligt att förstå hur hon förmedlar döden som nära, liv och relationer. Sexualitet är även en stark influens, det jag dock inte förstår är hennes bild med naket barn på gunghäst (wetterlinggallery.com)
Vad är det hon anspelar på?
Har ingen information om det exakta bakgrunden till bilden “Prince” eller vad konstnären själv vill förmedla med just den. Du kanske kan få veta mer om bakgrunden till bilden om du kontaktar Sven-Harrys konstmuseum. Kanske handlar den om just det du själv skriver – liv, relationer, död. sexualitet? Kanske anspelar den på sagornas prins på vit häst samtidigt som utställningens kontext och bildens svarta bakgrunden visar på något mer komplext. Man brukar säga att “svaret ligger i betraktarens öga”.
Precis, “the beholder’s share” som någon konstteoretiker uttryckt, att det är upp till betraktaren att avgöra.
Dock verkar konstnären veta exakt vad hon vill förmedla med verken. Ens egna utrymme att bedöma innebörd har jag inte uppfattat som så brett.
Kanske anspelar den på någon sorts sexualitet. Det jag reagerade på var barnets ringa ålder, jag tyckte att den stack ut ifrån resterande utmanande verk. Eftersom det inte står vad som menas så tänkte jag att du kanske visste bakgrund. Kanske ska den visa något skevt i roller människor tvingas ta (hon själv som behövde bli vuxen i tidig ålder osv.) Eller det du menar, starka konstraster som skapar komplex helhet.
Det är nog många som precis som du beskriver upplever Edenmonts bilder som mångbottnade och dubbeltydiga. Personligen tolkar jag nog inte det som att bilden handlar om just barnets sexualitet eller bara om sexualitet. Men vill du veta mer om bakgrunden till just den bilden så kontakta museet. De kan nog hjälpa dig med mer information.
Interpretationen av konstverk ligger som ovan nämnt i betraktarens ögon, men jag kan försöka att ge några ledtrådar som kanske hjälper att få en ingång till ”Kid” som visas på Sven-Harrys konstmuseum:
– Nathalia Edenmont har gjort flera verk med nakna barn som sitter på gunghästar och karusellhästar, samt andra verk med barn som hänger ihop med den, t ex ”Play” (det omtalade verket som visades på Alingsås konsthalls utställning ”Only Child” som fokusserade på Nathalia Edenmonts barnbilder, http://www.wetterlinggallery.com/artists/nathalia-edenmont#Play, 2011). Alla dessa verk reflekterar över barnens oskuld, uppväxtens omständigheter, lek som ett sätt att lära sig, förväntningar och ansvar som läggs på människor i olika ålder.
– Nathalia Edenmonts verk innehåller ofta konsthistoriska referenser, så även här. På bilden som visas på Sven-Harrys konstmuseum ser vid en flicka sittandes på en karusellhäst i form av en get. Det finns ett annat verk som Maria Johansson nämner ovan, ”Prince”, en pojke på en gunghäst (http://www.wetterlinggallery.com/artists/nathalia-edenmont#Prince, 2011): Pojken på gunghästen förekommer i äldre konst, så t ex Carl Larsson ”Murre” från 1900 som är en direkt referens (http://www.wikigallery.org/wiki/painting_248450/Carl-Larsson/Murre). Även andra samtidskonstnärer, t ex Elmgreen & Dragset har gestaltat pojken på gunghästen (Powerless Structures, 2012). Jag skulle säga att ”Kid” är en variation på temat.
– Flickan är inte yngre än några andra modeller i utställningen.
Jag hoppas att detta hjälper lite!
Simone Schmid, Wetterling Gallery