Tack och lov för det bärnstensfärgade skymningsljuset som flödar hos Nan Goldin. Utan det hade utställningen med hennes bildspel på Moderna stundtals varit outhärdlig. Det känslomässiga trycket som skapas inne i museets sex nedsläckta visningsrum kan upplevas som dödsbringande – eller drabbande som livet. Goldin rör sig på gränsen mellan de två ytterligheterna.
Färgfotografiernas stämningsmättade ljus uppfyller mig, ger lindring och lite hopp, mitt i eländet. Särskilt intensivt strålar det i ”Memory lost” (2019-21), ett av Goldins senaste och mest komplexa bildspel. De suddiga bilderna av himlar och husfasader, av ödsliga landskap fångade under den blå timmen, blir där tillfälliga andhämtningspauser och en balanserande kontrast till verkets skildring av drogberoende. Goldins eget, och vännernas.
Den mesta misären visar hon faktiskt indirekt, genom en tät ström av färgbilder och några korta rörliga klipp. Många fotografier spelar med en symbolisk laddning, mitt i deras dokumentära vardaglighet. En simmande mörk gestalt i en pool om natten blir en hotfull del av det omgivande dunklet. En katt tycks självlysande, den fasta blicken olycksbådande. En mamma går hand i hand med sitt barn, utklätt i skelett-kostym. Som om barnet synliggör framtiden, bär sitt öde på utsidan.
Vetskapen att många, många av personerna jag ser i bilderna idag är döda, av missbruk eller i AIDS, skapar naturligtvis ett speciellt slags allvar. Stråk av sorg löper genom konstnärskapet.
Nan Goldin lägger ut sin berättelse effektivt och mycket medvetet. Skapar sammanhang ur livets röra. I ”Memory lost” liksom övriga verk binds bildflödet ihop av likheter i personers uttryck och gester, genom stämningar eller formmässiga överensstämmelser. Ett fotografi sluter an och lägger till något hos det föregående, relationen mellan dem är avgörande, inte den enskilda bilden.
Men det är bara i ”Memory lost” som Goldin arbetar med berättarröster, även om hennes egen monotona stämma hörs i ”Sitsters, Saints and Sibyls”, om storasystern Barbaras självmord. I ”Memory lost” återanvänder Goldin inspelade meddelanden från telefonsvarare, där vänner desperat försöker få kontakt eller sälja droger till henne. Maskinens klick ekar, de hesa rösterna svävar genom bilderna, återuppväckta. Och så musiken, Mica Levis specialkomponerade ledmotiv, dels en varm famn, dels en isande våg av smärta.
Musiken har ända från början varit en omistlig del av dramat i Goldins bildspel. Den förstärker berättelsen och underlättar inlevelsen. Skapar tidskopplingar. Den franske croonern Charles Aznavour är till exempel perfekt som ackompanjemang till bilderna av Goldins vänner från dragshowklubben i ”The other side”. Uttrycksfullt och övertygande sjunger han: ”Tell me if you can/What makes a man a man.” Och Weill-sången som inleder och fått ge namn åt Goldins legendariska ”The ballad of sexual dependency” understryker all den skönhet och attraktion, förförelse och beroende, posering och isolering som hennes verk är så fulla av och livnär sig på.
Allt detta, men inget utnyttjande. Det är sin egen värld Nan Goldin visar upp. Hon lämnar ut sig själv i lika hög grad som vännerna, som sägs ha fått ta bort bilder på sig själva som de inte ville visa. Minnen av upplevelser blir fotografiska berättelser, och berättelserna i sin tur en sorts minnen. Ersättningar för förlorade minnen.
Samma fotografi kan dyka upp i flera bildspel. Det skapar en märklig effekt av både tillfällighet och tillhörighet. Ger betraktaren en hemkänsla i Goldins flytande värld och en igenkänning med hennes persongalleri. Upprepade gånger flimrar bilder som blivit ikoniska förbi i flödet. Bevis på Goldins säkra känsla att skapa bestående ögonblick.
”Jag upptäckte fotografi som ett sätt att ta mig igenom rädslor”, säger Nan Goldin i Laura Poitras högintressanta dokumentär ”All the beauty and the bloodshed”. Den vann Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig och utsågs i dagarna till bästa dokumentär på Stockholms filmfestival. Filmen kommer på bio i januari men Moderna visar den vid två tillfällen redan nu i december. Gå och se den, inte bara för den inträngande skildringen av Goldin och hennes aktivistgrupp P.A.I.N:s kamp mot den stenrika läkemedelsfamiljen Sackler. Genom uppseendeväckande aktioner har man – mot alla odds – lyckats få några av världens största museer att sluta ta emot deras pengar.
Kampen löper i Poitras film parallellt med en nära skildring av Goldins eget liv och verk. Och där storasystern Barbaras självmord framstår som en tidig brännpunkt. Goldin var vid tiden knappt tonårig, och händelsen verkar i efterhand blivit avgörande för hur hennes liv skulle komma att gestalta sig. I filmen och i bildspelet ”Sitsters, Saints and Sibyls”, utställningens mest gripande verk, berättar Goldin fängslande om bakgrundshistorien, om sin dysfunktionella familj.
Barbara la sig på järnvägsrälsen och lät tåget köra över henne. I hennes ficka hittades ett citat från författaren Joseph Conrads klassiker ”Mörkrets hjärta”: ”Så underligt livet är – detta mystiska arrangemang av skoningslös logik utan något som helst syfte. Det bästa man kan hoppas få ut av det är lite kunskap om sig själv som alltid kommer för sent, en samling outplånliga skäl till ånger.”
Runt denna insikt spelar Nan Goldin upp sitt såriga familjealbum.
Magnus Bons
Moderna museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 29 oktober 2022 – 26 februari 2023
Citatet ur Joseph Conrads Mörkrets hjärta är översatt av Christian Ekvall (Bakhåll, 2019)
