Mirai Projects, Stockholm: Yoshiaki Kaihatsu (17/1-16/2)

Martin Kippenberger har gjort det. Liksom Barry X Ball. Jag tror till och med att Jacob Dahlgren varit inne på det. Vad det handlar om? Emballage och frigolit. Japanen Yoshiaki Kaihatsu sällar sig med sin första utställning i Sverige till frigolitens nobla brödraskap. Materialets lockelse skall inte underskattas. Små barn och husdjur vet vad det rör sig om, för de brukar visa större intresse för själva frigolitemballaget än för prylarna som frigoliten skyddar i transportlådan. Yoshiaki Kaihatsu återvinningskonst kan ur en aspekt ses som en förlängning av arte poveras upphöjelse av ratade och negligerade material i vår vardag. Men här är ambitionen lika mycket ett byggande av mikrovärldar, inom vilkas gränser föremål mister sin ursprungliga betydelse och fogas in i ett nytt sammanhang. I stället för att stödja och bära något annat och mer betydelsefullt förvandlas frigoliten till huvudmotivet. I det kulturella rollspelet står plötsligt alla på huvudet. Samtidigt är det frestande att spekulera över om det finns ett frigolitens spektrum av dialekter. En del tyder på detta, för Yoshiaki Kaihatsus frigolitkomponenter har en karaktär som skiljer sig åt beroende var i världen han hittat dem. I en tid av ändlös globalisering kan det vara bra att veta att det lokala soprummet i alla fall har sin egen nationalkaraktär. (Adress: Sibyllegatan 22)

Utskriftsvänlig version