Efter några timmar på Hamburger Kunsthalle med historiskt och modernt måleri i sal efter sal, och två stora genomarbetade och mångfacetterade utställningar som ”Alice in Wunderland der Kunst” och ”Lost Places” är det ganska befriande att stiga in i utställningssalarna på tredje våningen. Allt är enhetligt, färgerna är vita eller svarta, formerna är enkla och geometriska, kuber, rektanglar och cirklar, materialen blandas inte, utan är för det mesta renodlade och består av järn, trä, sten, tyg eller glas. Det är när man efter en hel dag fylld med konstupplevelser och visuella intryck, som man verkligen uppskattar minimalismens storhet. Med sin minimalistiska renodlade estetik verkar andra delar av hjärnan aktiveras och frasen ”Less is more” känns plötsligt helt rätt i sammanhanget.
”Minimal and beyond” är en välgjord konsthistorisk utställning. Besökaren lär inte bli besviken, för all var där. I utställningen hittar man de stora minimalistiska pionjärerna från 60-talet som Sol Lewitt, John Baldessari, Dan Flavin och Donald Judd, men utställningen fortsättter även framåt i tiden med verk av konstnärer som fortsatt att utveckla och förvalta den minimalistiska stilen. Minimalisterna använder ofta föremål som finns rakt framför näsan på oss men presenterar dem på ett minimalt sätt både när det gäller geometri, färg och uttryckssätt. En tunn blå gardin vid fönstret passar man lätt obemärkt om man inte råkar läsa skylten: Felix Gonzales-Torres, Untitled (”Love Boys”) 1991. Samma titel bär den pyramid av godis som ligger staplat i ett hörn. Godishögen passerar man inte lika obemärkt och man undrar om det är ett sådant där verk man får vidröra och smaka eller om det bara är estetisk lockande form?
Ett verk som fångar den minimalistiska estetiken på pricken är Rosemarie Trockels ”Ohne Titel (Ofen)” (1991) som består av tre kvadratiska vita plattor med en svart spisplatta monterad i mitten. Enkelt och avskalat, men ändå ganska oväntat att en spisplatta på en vit kvadratiska skiva på väggen kan upplevas som ett måleri. För det är första intrycket på avstånd är att det är tre vita tavlor med en målad svart cirkel i mitten. Malevitj skulle inte kunna gjort det bättre. Bredvid Trockels verk sticker en tunn glasskiva ut från väggen. Det är Kitty Kraus verk ”Ohne Titel”. Även här enkelt och verkningsfullt, ett genomskinligt material som är kompakt men samtidigt skört, glaset som bildar en nästan osynlig barriär som stänger ute men också släpper igenom och som dessutom har förmågan att reflektera och spegla sin omgivning. En enkel glasskiva, blir så mycket mer om man sätter in det i ett minimalistiskt konstsammanhang.
Det minimalistiska behöver inte begränsa sig till objekt utan kan också bestå av ljud. On Kawaras ljudverk ”One Million Years (Past/Future)” från 2002 pågår i 254 minuter och under den tiden kan man hör en man och en kvinna som omväxlande berättar vilket år det är..4567, 4568, 4569, 4570, 4571… En miljon år på 254 minuter får man helt klart betrakta som en minimalistisk tolkning av tiden. John Baldessaris ljudverk är däremot inte lika långt. Baldessari “Sings Lewittt” är en 13 minuter lång video där Baldessari sjunger Lewitts manifest med 35 meningar om konceptuell konst. Sjunger och sjunger, det skulle vara roligt att höra vad Idol-juryn skulle fälla för kommentarer om Baldessaris sång, men som minimalistiskt konstverk känns det klockrent.
När jag lämnar minimalismen bakom mig och går nedför trapporna är jag inte lika trött längre. Det är som om jag i smyg tagit med mig en av karamellerna ur Gonzales-Torres och fått en välbehövlig sockerinjektion som jag kan gå runt och suga på ett bra tag.
Bilder (uppifrån och ned): Felix Gonzalez-Torres, Dan Flavin
Adress: Glockengießerwall 20095, Hamburg
Utställningen pågår under perioden 22/10 2011 – 29/7 2012
Mathias Jansson (text), Hamburger Kunsthalle (foto)
