För något år sedan tillfrågades jag om jag ville göra en av alla dessa topplistor över svenska konstnärer som tidningar brukar använda för att skapa lite ”buzz” kring sitt namn och varumärke. Utan att tänka alltför länge och djupt placerade jag Matti Kallioinen högst upp på min lista. Man kan lätt få kalla fötter efter ett sådant infall, speciellt som det handlar om en konstnär som i och för sig genomfört ett antal spektakulära utställningar och projekt, men ännu inte etablerat sig på allvar för en bred publik (trots deltagande i exempelvis den stora ”Modernautställningen” för några år sedan). Men efter att ha sett Matti Kallioinens nya utställning på Milliken Gallery är jag glad för att jag inte fegade ur. Utställningen är kort och gott en av de bästa som gjorts i Stockholm det här året – kanske i hela Sverige.
Matti Kallioinen är en konstnär som rör sig i en hybridvärld där maskiner och organiska väsen smälter samman med varandra på ett oberäkneligt sätt. Tidigare har han i utställningar som ”The Future” och ”The Beautiful Robot” (bägge från 2007) tagit oss med till en värld befolkad av varelser från framtiden, en framtid som inte har mycket gemensamt med det sjuhelvetes mörker dagstidningarnas rubriksättare brukar placera över entrén till framtiden. Kallioinen hämtar en stor del av sin inspiration från 50- och 60-talets science fictionfilmer, från en tid när utopin fortfarande var ett levande löfte och inte en bespottad antikvitet. Hans tidiga verk utstrålar en do it yourself-entusiasm som prioriterar de gränslösa visionerna på bekostnad av perfekt tekniskt utförande. Ofta alluderar han fullt medvetet på science fictiongenrens riktiga kalkonfilmer, där lågbudgetmaterial och avsiktligt halvtafflig scenografi är viktiga ingredienser.
Men man skall fördenskull inte underskatta Kallioinens hantverksskicklighet och djupa kunskaper i populärkulturens moderna historia. Just populärkulturen är förmodligen det område som allra längst stod emot dystopins anlopp, och delvis fortfarande gör det. Även om undergångsvisionerna emellanåt duggar tätt i TV och på filmduken finns det i många av historierna en dold förtröstan i människornas förmåga att skapa en bättre framtid tillsammans. I sina tidigare verk lekte Kallioinen framgångsrikt med parafraser på futuristisk teknik. Men på senare år har han kommit att ägna alltmer tid åt att utforska vad begreppet ”människa” egentligen innebär i den moderna världen.
I sin nya utställning tar han hjälp av moderna vetenskapliga auktoriteter som Alan Turing och Kurt Gödel. Detta kan i sig verka tveksamt – det har inte gått alltför många år sedan konstnärerna kastade sig i famnen på Illustrerade Klassiker-versioner av Heisenbergs och Bohrs kvantmekaniska teorier, ofta med inte alltför övertygande resultat. Även Kallioinen balanserar på en tunn lina. Hans utgångspunkt är det s.k. Turingtestet, en snillrikt enkel metod för att fastställa om artificiell intelligens existerar. Enligt Turingtestet kan man svara ja på frågan om en människa inte kan avgöra om det väsen hon kommunicerar med är en annan människa eller en maskin. Ett annat stödben i Kallioinens projekt tillhandahålls av matematikern Kurt Gödel, vars s.k. ofullständighetsteorem är en lika esoterisk som central komponent i den moderna matematiskt baserade teoribildningen. Gödels teorem säger, att det i varje tillräckligt starkt och motsägelsefritt formellt system finns påståenden som inte kan bevisas i systemet. En öppning mot osäkerheten, med andra ord. Gödels teorem har – precis som Heisenbergs s.k. osäkerhetsrelation – annekterats av dem som sökt stöd hos Gödel för at bevisa att människans intellekt är av ett annat slag än det maskinella. En viss försiktighet är med andra ord att rekommendera.
Lyckligtvis strandar inte Matti Kallioinen på teoriernas undervattensrev. Han har behållit sin lekfullhet och flyhänta handlag med såväl material som koncept, även om det denna gång smugit sig in en betydligt mörkare ton i hans värld. Ena halvan av utställningen består av ett videoverk, där sällsamma rymdvarelser och väsen av obestämbart ursprung är inbegripna i ett slags spelsituation med en potentiellt vemodig utgång. I den andra halvan har Kallioinen gjort filmscenografin skulptural i ett allkonstverk av riktigt imponerande dimensioner. Vi dras in i ett sammanhang som låter alla sinnen frontalkollidera och skapa en sensationellt suggestiv stämning. Sammantaget berättar verkets bägge delar samma eviga saga om gemenskap, undergång och pånyttfödelse som flertalet klassiska verk ur konsthistorien behandlar, vilket är dess styrka.
Matti Kallioinen är en konstnär som inte gör det lätt för sig. Hans projekt är lika grandiost som de uppblåsbara tingestar han fyller rummet med, och kunde lätt ha punkterat vid minsta felgrepp. Några sådana gör han emellertid inte. Hans hantverk är gediget, och berättarkonsten han praktiserar öppnar sig mot en allmängiltig och lågmäld tematik. Här behöver man inte analysera symbolerna och de populärkulturella associationerna; det räcker med att man känner efter och identifierar sig med utgångspunkt i den egna personlighetens rotsystem. Kallioinens egenhändiga version av futurism är en jättelik projektionsyta för såväl drömmar som mardrömmar. Matti Kallioinen har gått från att vara en hipp konstnär för de hippa konsthabitueerna till att vara en hipp konstnär med ett månghundraårigt tilltal.
Adress: Luntmakargatan 78
2009-09-09 Anders Olofsson (text), Milliken Gallery (foto)
