Michael Johanssons säsongsdebut hos Galleri Andersson Sandström i Stockholm är en lekfull, färgglad och underfundig historia. Hans geometriskt stringenta objekt och installationer hämtar någonstans inspiration från den klassiska modernismen, men både innebörden och materialvalet är ett helt annat. Johansson har gått på jakt bland den uppsjö av (mestadels) artefakter av plast som invaderat vår vardag sedan mer än ett halvt århundrade tillbaka. Det är väskor, hushållsmaskiner, tombackar, förvaringslådor, mikrovågsugnar och gud vet vad, alltsammans sammanfogat så tätt så att inte en enda rät linje bryts. Det är snyggt gjort, och ingen kan undgå att fundera över hur han gått tillväga.
I sin uppenbara vurm för konsumtionssamhällets industriella formspråk påminner Michael Johansson om Jacob Dahlgren, en annan konstnär som med bravur använt vardagsprodukter för att i perfekt färgmatchad form kommunicera med det modernistiska (läs konstruktivistiska) arvet. Bägge konstnärerna lyckas med konststycket att åstadkomma en dubbel känsla av nostalgi, både inför en svunnen konsthistorisk epok och inför den egna, individuella historien som föremålen är en omistlig del av. Här är det inte tal om någon vass samhällskritik, annat än kanske på ett sekundärt plan. I Michael Johanssons fall kompletteras nostalgin med en tydligt urskiljbar skaparlust och glädje över att bland föremålen och deras kombinationer hitta fram till ett dolt formspråk som plötsligt kan lyftas ut i världen till betraktande. Det är sällan en så stor samling kasserade grejor tillåts utstråla en sådan stor dos kreativitet och livsglädje.
Adress: Hudiksvallsgatan 6, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 22/8 29/9
Anders Olofsson (text), Galleri Andersson Sandström (foto)
Utskriftsvänlig version
