Mia Sundberg Galleri, Stockholm: Patrick Nilsson (10/1-10/2)

Patrick Nilssons teckningskonst är av det obehagligare slaget. Hans teknik är ren och avskalad, det finns inte mycket som stör det budskap han vill förmedla. För ett par år sedan visade han en serie månadstavlor, där varje månad bestod av en detaljerat återgiven våldsscen direkt ur Folkhemmets innersta. Just kombinationen av tidsserien och vardagligheten gjorde motivet än mer skrämmande: detta är tingens normala tillstånd i ett Sverige som är på väg att krackelera. I sin nya utställning har han i stället valt att använda ett helikopterperspektiv – eller är det Guds allseende öga vi fått låna för ett ögonblick? Med stora, skrämmande byggnader som bakgrund och mörka molnmassor jagande över himlen kryllar människorna maktlösa omkring på marken likt myror, inbegripna i hämningslösa utlevelser eller plötsliga, besinningslösa våldsutbrott. Perspektivet påminner om Hieronymus Bosch eller Pieter Bruegel d.ä., i vilkas verk de mänskliga aktiviteterna avtecknar sig i miniatyr med ett samtida landskap som fond. Patrick Nilssons landskap är emellertid ingen realistiskt återgiven samtidsskildring, utan en allegori över ett samhälle som å ena sidan gör allt vad det kan för att kontrollera och övervaka sina medborgare, men å den andra sidan aningslöst gör sitt bästa för att bryta ned de sociala strukturer som skulle kunna erbjuda ett naturligt kontrollsystem. I en av bilderna får vi också mycket riktigt dela vyn som den gudomlige spaningsledaren har genom sin kikare. Mörkare än så här kan knappast en livssyn bli. Men den ger oss samtidigt en otäck insikt om hur tillståndet är i den grottekvarn vi brukar benämna civilisation. (Adress: Gävlegatan 12 B)

Utskriftsvänlig version