Att stiga in i Eva Larssons bildvärld är som att stiga in i konsthistorien – åtminstone till en början. Här känner man igen motiv som redan Hilma af Klint odlade, och som sedan blivit stapelvara i all förment andlig konst. Blomformer, mandalan, reminiscenser av indiankonst – välj det som önskas! Men ganska snart inser man att det är något som inte stämmer. Eva Larsson är minst av allt någon new age-epigon, som nöjer sig med att kajka fram i konstens mittfåra. Färgerna är stundtals så giftiga att man undrar om motiven sjunkit för djupt i andlighetens psykedelika. Formspråket undviker alla traditionella lösningar, och ofta ser man hur flera traditionella konturer smälts samman till en ny helhet som är minst av allt harmonisk. Här är det dialog, debatt, kamp och konflikt som är ledorden. Emellanåt tar Eva Larssons teckningskonst farväl från den trygga väggen, och neger sig ut i rummet. Hennes plexiglaskub med sex teckningar – en på var och en av kubens sidor – ser vid en första anblick ut som en kul och smart lösning i finanskrisens tidevarv: sex verk för priset av ett! Här fastnar emellertid fnisset i munhålan. Larssons kuber är nog inte så oskyldiga som de först ser ut. På sina fyra ben intar de rummet, och vem vet vad de hittar på härnäst? (Adress: Gävlegatan 12 B)
Mia Sundberg Galleri, Stockholm: Eva Larsson (15/1-22/2)
Anders Olofsson
Prenumerera
Prenumerera på nya artiklar från Konsten.net!
