Anders Krisárs senaste verk av skulptur och fotografi är en slags spår av människans mörkare förehavanden. De olika verken illustrerar relationen mellan barn och vuxen, mellan förhoppning och verklig erfarenhet men verken tar även upp frågor om vad som formar ens själsliga tillstånd. Den lilla Kånkenryggsäcken, ”You’re Going Nowhere”, verkar ha glömts kvar men den är fylld med bly och går följaktligen inte att rubba. Titeln visar på en särskilt dogmatisk uppmaning, som bara en förälder eller en lärare kan förmå det lilla barnet att lyda.
I den inifrån sprängda bombdräkten, ”Bomb Suit”, som är placerad på golvet likt ett bevismaterial förs tankarna till andra sorters maktrelationer, den mellan bomben och dess desarmerare. Verket fungerar som en metafor för människan och hennes inre demoner, där bombdräktens uppdrag är att vara filtret mellan människan och den troliga döden. Människans tro på sin egen förmåga att desarmera bomben när den tagit sig innanför dräkten verkar närmast löjeväckande, och chanserna att överleva tycks minimala.
Ytterligare ett verk med en kuslig stämning är fotosviten ”Janus”. Krisár har återigen använt sig av långa slutartider i en stillsam miljö, men de tidigare kossorna i strandlandskap är utbytta mot nakna människor i en något sliten våning. Man ser dock ingen människa eftersom kropparnas rörelsemönster suddats ut, istället är det som om ett skirt orosmoln hägrar i dörröppningarna. Ett orosmoln som antar formen av realistisk rökutveckling och andars närvaro på samma gång. Det synliga slitaget i interiören och upplevelsen av att man som betraktare tagit sig olovligt in i våningen förstärker intrycket av en övergiven boning där man endast möter minnen som fladdrar omkring.
Krisárs märkligaste verk ”The Birth of Us”, består av en pojkes och en flickas torsor i glasfiber med kraftiga avtryck av vuxenhänder på bröstet. Konstnärens tidigare skulpturer med flätade ryggar, likt näverkorgar, har liksom tagit mod till sig att här visa det som ryggarna försökte skydda eller kanske dölja. Den lilla flicktorson är knottrig av gåshud, och inte undra på det när handflator och fingertoppar pressats så hårt in i det nakna bröstet. Händerna är inte placerade som ett upplivningsförsöks tryck över hjärtat utan som avslöjande spår av dem som söker vägleda det lilla barnet. Men i Krisars verk blir den handfasta vägledningen alltför hårdhänt och reglerna som ska följas är för många. Någon gång måste barnet också få bestämma.
Adress: Gävlegatan 12 B
2008-02-26 Jennie Fahlström (text), Mia Sundberg Galleri (foto)
Utskriftsvänlig version
