WIP är en konstnärsdriven konsthall mitt i en ateljébyggnad, precis vid pendeltågsstationen Årstaberg. Den har funnits där ett antal år men nu med förnyad energi satsar de friskt igen. Först ut är Melissa Henderson, en konstnär som ställt ut en hel de både internationellt och i Skåne. Att säga att hon var välutbildad vore också att ta i i underkant med utbildningar från Wimbledon School of Art, St Martin, Glasgow School of Art, samt i Stockholm, Lund och Malmö med mera. Henderson är alltså inte ny i konstsammanhang men detta är hennes första separatutställning och första utställning i Stockholmstrakten. Allt detta känns och märks både i processen och i hennes konstnärliga påståenden.
Denna utställning består av måleri i dess mer expanderade bemärkelse. Att målare använder sig av video, installation och ljudverk är dock numera inget nytt eller märkligt i sig. Henderson växlar också obehindrat mellan medierna och inkorporerar dem väl i sitt tema. För Henderson verkar denna utställning vara en slags hemkomst och en ny början. Om det är för gott, som hon kommer att vara baserad i Sverige, vet vi inte men som ljudverket “Nu börjar jag tala” antyder, så kan startsträckan för en konstnär vara tämligen utdragen. Från det att man anser sig ha blivit konstnär, tagit examen, skaffat sig ateljé, byggt upp en serie nya konstverk, hängt sin första separatutställning och haft sin första egna vernissage, så kan det ta ett bra tag. Denna resa är således tydligjord samtidigt som den förblir outtalad. Ljudverket ovan, säger samma sak på olika sätt om och om igen, men näppeligen kommer vi igång med något, utan stannar och förblir just i startfasen.
I det första rummet ser vi en stor videoprojektion med en person i närbild som försöker kommunicera något. Vad hon faktiskt gör är att hon sakta spyr ut små vita bokstäver. Bokstävernas följd är inte relevant och det skapas inga ord men det blir intressant att se en person som helt bokstavligen inte kan få ut vad hon behöver säga, fastän hon så förtvivlat försöker.
I verket ”Hinder” blockeras besökaren från att enkelt röra sig in i rummet. Det ser litet ut som en klätterställning eller att sådant där hinder som kan finnas på stigar där inte cyklar skall komma igenom för fort. Verket har klara målleriska kvalitéer och är utfört med mer eller mindre direkta kopplingar till Oscar Reutersvärd och hans konstnärskap av omöjliga figurer. Verket kan ses från alla hörn av gallerieutrymmet, och bildar på så vis nya kompositioner. På en av stängerna sitter en liten, liten monitor fasttejpad. Här visas verket ”Push”, där vi ser en person göra armhävningar i en loop. Denna film är ganska ryckig, men det gör faktiskt att den fungerar bättre än om den varit ”snyggare” filmad och klippt. Vi ser en träning som aldrig vill ta slut och aldrig kommer någon vart. Ett sisyfosarbete utan tvekan, men i denna form av frustrerande aggressiva rytm blir den väldigt medryckande. Detta fortsätter i videon “The Wall and me”, där konstnären förhåller sig till en vägg med tejpmarkeringar. Här far hon runt i snabb hastighet och lustig koreografi, ständigt begränsad av denna vägg.
I mitten av det större rummet återfinns “Persona”, ett skulpturalt föremål som har tydliga måleriska egenskaper och anspråk. Vi ser en torkvinda med tvätt i grälla färger. I foten av torkvindan finner vi massor av trasor. De ser ut som de tygtrasor man kan använda för att torka bort överbliven färg eller felaktigheter ur en målning. Detta är en snygg detalj. Persona står för den del av oss som vi gärna projicerar utåt. I vissa villaområden tänker man noggrant på vilka kläder man hänger ut på tork för att inte grannarna skall se ens mer smutsiga byk rent bokstavligt. Här verkar tvätterskan istället stoltsera med en punkigare garderob, helt utan att vara låta sig påverkas av vad grannarna skall tycka.
Det finns också en serie målningar av Henderson på WIP. Det är måleri med självsäkra anspråk och tydliga påståenden och även om det här också handlar om hinder, så ser man tydligare att dessa hinder har överkommits i och med målningens färdigställande men även i det första anslaget. Bilderna är färgstarka och låter mediet och processen åskådliggöras. Hinder-målningarna verkar ha haft en katarsisfunktion för Henderson där hon tillåtit sig att låta målarmediet självt göra jobbet och hon verkar ha inväntat materialets rörelse.
Flera aspekter av utställningen har psykologiska och i flera fall klart Jungianska kopplingar och kanske blir den en slags ”rite of passage” för Henderson som i sin transitionella ställning får sagt en hel del om att de hinder som konstnärerna själva ställer upp, i vägen för sin egen process.
Adress: Årsta Skolgränd 14 BD, Stockholm
Utställningen pågår tom den 1/11 – 17/11
Jakob Anckarsvärd (text)
1 comment
Gillade artikeln skarpt, men råkade trycka på två stjärnor i stället för fem… : (