Det var bättre förr är lätt att säga, minnet är selektivt och hela bilden minns man sällan. Det är lätt att sakna Sollentunamässan. Man behövde bara betala ett inträde och åka till ett ställe och där fanns allt och alla på gott och ont. En fördel är att idag kan man se den konstnärsdrivna sektorn av konstvärlden i tydligare profil och detsamma gäller galleristernas och den kommersiella konstvärldens bidrag. Vilka är skillnaderna, frågar man sig? Två olika världar med både begränsningar och fördelar på bägge håll.
På Supermarket samlas konstnärer och utställare som inte satsar kommersiellt, som inte bryr sig om huruvida de kommer att sälja sin konst till stora samlare eller museer eller inte utan vill vara verksamma på andra villkor. Ofta visas ett tydligt finger åt ”konstmarknaden”. Men även i den här alternativa världen gäller det att passa in eller lämnas utanför verkar det som. Osynliga ramar för vad som går an och inte går an uppenbarar sig efter hand. I den konstnärsdrivan sektorn verkar konstnären exempelvis som en slags rockstjärna eller organisationer som på olika sätt vill locka till sig medlemmar ur konstnärskåren genom att visa upp hur de hittat nya schyssta vägar mer på konstnärers villkor. Vilka chanser har konstnärerna att få jobb via dem, vill man veta, och delas dessa uppdrag ut på ett bättre sätt än på Statens konstråds? Konstnärsgrupperna, fulla av duktiga och erfarna konstnärer, presenterar vad som hänt med deras verksamhet under senaste året och gör reklam för nästkommande arrangemang. Konst- och kulturtidskrifter presenterar sig och delar ut prenumerationserbjudanden. Vi som går runt blir väl informerade.
På Market kan man lite lugnare vandra omkring och titta i välhängda bås där gallerister gjort presentationer utifrån en mix av sin egen smak och vad som kan passa att visa på en mässa 2009. Vilken konst man kan tjäna mest pengar på samtidigt som man visar upp en seriös och innovativ attityd som ska imponera på varandra, besökare och presumtiva köpare. Här ser man i stort sett bara bra konst. Även om konstnärerna gör verken så sammanställer galleristen sin egen show. En del kör på gamla säkra kort andra försöker passa på att introducera nya stjärnor. Det roligaste är väl när galleristerna kombinerar nytt och gammalt och det tråkigaste när de visar upp i stort sett samma som förra året. Publiken känns mer ”vuxen” än på Supermarket, mer pälsar, hattar och trenchcoats och arrangemanget i sin helhet är mer sobert och exklusivt.
Min poäng är: var får originalitet och nyskapande mest plats, på konstnärernas egen scen eller på galleristernas? Det borde var på konstnärernas men det är inte mer originella presentationer där än på den kommersiella mässan. Ingenting sticker egentligen mer ut eller överraskar mig mer för att konstnärerna själva har fått bestämma. Det är lite intressant eller åtminstone anmärkningsvärt, tycker jag.
2009-02-15 Maria Johansson (text), Supermarket (foto)
