”Varje barn är en konstnär. Problemet är att förbli konstnär när man växer upp”. Så sa Picasso för tiotalet år sedan – mannen som enligt egen utsago kom att spendera stora delar av sitt liv med att hitta tillbaka till barnets konstnärlighet. Och visst finns det en förlösande frihet i att likt barnet inte känna det inkorrekta; i att äga en omedvetandets nonchalanta attityd gentemot fint och fult, rätt och fel, högt och lågt. Visst finns det något i detta kravlösa skapande som öppnar upp för nya världar och dimensioner i människan. Och om barnet är en konstnär i sitt varande, blir den konstnär som söker en bakåtsträvande utveckling fullt förståelig. Ett tillbakavecklande blir i det perspektivet en återgång till den rena kreativiteten och ett förhållande till skapandet då det tilläts vara utan att värderas.
Årets Beckersstipendiat Maurits Ylitalo är en konstnär i kontakt med sitt inre barn. Här finns ofta inget riktigt centrum, ingen periferi. Det rastlöst skapade och det detaljerade är lika viktigt. Allt är av lika värdefullt som ovärdefullt. Ylitalo klipper och klistrar, målar och tecknar ihop collageinspirerade verk där en skuggan i en tavla kan vara himlen i nästa. Mörkret i en kan vara ljuset i nästa. Här samsas staden, bilarna och människorna med mystiken och parallella världars estetik. Likt ett asymmetriskt pussel bygger Ylitalo ihop en värld av fragment av material han skapat; akvarell, olja, gouache, blyerts, grafik – allt kan brytas ner och byggas upp till något oväntat nytt. Verken känns som byggda av lek och spontanitet, men samtidigt styrda av konstnärens känsla för exakthet. Ett slags intuitiv kontroll, en medvetenhet om vad som behövs var, och när det är dags att sätta punkt.
Utställningens signaturverk är en fantasieggande komposition där en klippdockeestetisk riddare riktar svärdet mot en dylik drakes gap. I bakgrunden sträcker sig silhuetten av ett träd och dess skisserade krona mot en himmel byggd av långsmala pappersbitar i olika kulörer. I andra verk står bilarna och den breda vägen i konstrast mot ett ödsligt, vidsträckt landskap eller växer i bakgrunden ett slags collagestad fram likt melankoliska gravstenar. Osökt går tankarna till Mamma Andersson och Jockum Nordströms respektive bildvärldar; men i Ylitalos tillsynes fritt lekfulla förhållande till sitt skapande spelar likheterna med andra konstnärer mindre roll. Eller snarare, blir dessa självklara fragment av den ylitalska helheten. Lika otvivelaktivt naturliga som de initialer som här och var kliver in bland flygplan och huskroppar.
Det speciella med Ylitalos landskap och de ting och varelser som befolkar det, är hur dessa känns på en gång surrealistiskt främmande och hjärtslitande identifierbara. Med barnets blick fångar Ylitalo något som är svårt att sätta fingret på. Det känns prestigelöst, avväpnande lekfullt. Och resultatet av leken är en lika klar som suggestiv bildvärld, i gränslandet mellan verklighet och absurditet.
Adress: Lövholmsbrinken 1, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 4/12 – 9/1 2011
Sara Skoglund (text), Färgfabriken/Thomas Zornat (foto)
