Martine Flors utställning The Still på Obra i Malmö bär en försiktig rörelse mot besökaren, med sin begränsade färgskala och lågmälda lockelse. Det första jag möts av är två stora bilder ur serien Letters to Him Who Hides Wastelands Whitin. Verken består av handskriven text under ett halvtransparent papper. ”Automatic writing”, som kanske bäst översätts till flödesskrivning, kan vara en teknik för författare att komma igång med sitt skrivande. Att fånga formuleringar när de händer, men kan också användas som ett mer spirituellt sökande.
Just att fånga något undflyende korresponderar också med sättet Flor valt att visa det på; de flödande orden döljer sig under det tunna lagret över dem. En stund försöker jag läsa vad det står, men någonstans mellan norskan, handstilen och det övre papprets insynsskydd ger jag upp. Istället ser jag orden som form och fascineras över de vackert flödande bokstäverna.
Så fortsätter utställningen med fyra andra svartvita bilder med mjuka former. Här har Flor använt sig av en teknik där hon istället för att ta ett foto av ett objekt låtit objektet bokstavligen lämna sitt avtryck. Fotoemulsion på tyg som hängts över möbler, belysta för att skapa dessa dukar med detaljer som mjuka veck. En typ av dokumentation som för tankarna till Diana Agunbiade-Kolawoles verkserie Honest Portraits, där hon bland annat täckt sin kropp med fotoemulsion och lagt sig på fotopapper. En ärlig bild, kanske är det just vad Martine Flor också skapat här? I varje fall är hon närmre objektet än om hon tagit ett traditionellt foto.
I Grain Upon Grain visas ett panorerande ökenlandskap filmat med 16 mm, också detta svartvitt. Kornigheten tillsammans med en liten projektionsyta koncentrerar bilden och kräver ett mer fokuserat tittande. Loopen på dryga fem minuter bryts av ögonblick när endast projektorns gula ljus blir bilden, innan den börjar om.
I utställningstexten framstår Flors praktik som mer konceptuell, grundad i tanken för att sedan gestaltas genom föremål och bilder. 2019 var Flor assistent till Mary Kelly i New York. Om Kellys konst influerade henne eller om Flors egen praktik förde henne till Kelly vet jag inte, men att deras världar möts är inte alltför svårt att se. Också Kelly arbetar med språk, filosofiska idévärldar och verk som ofta presenteras som serier.
Om språket är Flors fascination är det inte skriken hon är ute efter, istället ger hon liv åt en mer poetisk och finstämd vokabulär som ger betraktaren en större associativ frihet. Jag tänker på textbilderna, på möblernas själar som fått träda fram i de textila dukarna och på projektorns smattrande i projektionsrummet som ett sätt att just fånga det där undflyende. Likt en dröm som man inte helt förstår utan mer förnimmer.
The Still kräver ett visst sinnestillstånd av betraktaren, ett slags lugn, kanske tålmodighet – eller i varje fall en blick bortom ett snävt sökande. Kanske hade Martine Flors konst tjänat på en större utställning där repetitionen i verkserierna fick breda ut sig och förlänga besökarens tid i hennes drömska tillstånd. Samtidigt är det något med det lilla jag uppskattar, ett litet brott i den vanliga världens tidsbegrepp där man kan andas in något annat.
Cathrine Hellberg
Foto: Obra, Stora Varvsgatan 12-14, Malmö. Utställningen pågår 20 november –21 december 2020
