Att ställa ut en exhibitionist torde vara ganska enkelt. Berlins enorma museum för samtidskonst lutar sig mot sina avsevärda resurser. Men över tre hundra verk på tre tusen kvadratmeter senare, så är den tyska konstens enfant terrible Martin Kippenberger om möjligt mer av ett mysterium än innan. Trots att allt finns här. Allt som kom ”ut” och på något sätt går att ställa ”ut”. Rum efter rum med målningar, affischer, installationer, filmer, teckningar, musik, böcker och skulpturer utförda av Kippenberger, beställda av Kippenberger och för det mesta föreställande något slags porträtt av Kippenberger, kommer samman i en överväldigande massa. Ett verk innehåller den förklarande texten att Kippenberger är “Einer von euch, unter euch, mit euch” (en av oss, bland oss, med oss). På vilket sätt? Hur kommer utställningarna, utmaningarna, utagerandena ”in” igen? Här har vi en konst vars individuella stil är att den saknar stil, en konst som redan har recenserat och betygsatt sig själv: Sehr Gut, ”mycket bra”. Om det inte vore för det enkla faktum att exhibitionisten behöver sin publik kunde det hela vara över, färdigt, innan det ens börjat.
Martin Kippenberger föddes i Dortmund 1953, studerade konst i Hamburg 1972 till 76, levde och verkade främst i Berlin och Köln innan han dog, endast 44 år gammal, i Österrike 1997. Hans konst, och i detta fall var liv och konst i det närmaste synonymt, då allt förr eller senare blev ett verk, har värdesatts mer och mer på senare år. Kippenberger ses nu som en av de stora tyska samtidskonstnärerna. En vanvördig provokatör som höll spegeln så att det västtyska, och senare tyska, samhället kunde se sina skavanker och blinda fläckar. Han drog sig inte för, snarare drogs han till, en frän ironi av sina konstnärskollegor, konstetablissemanget och varje ansats att definiera god smak. På Hamburger Banhof finns gott om exempel på detta, som verk ur serien “Liebe Maler, male mir” (käre konstnär, måla för mig) från 1981 där han hyrde en plakatmålare för att göra fotorealistisk konst i tidens stil.
Att se Kippenberger som en enerverande skugga av Sigmar Polke, Gerhard Richter och Joseph Beuys är en ingång till en förståelse av hans värld, en punk-Warhol som vägrade att rätta sig i ledet. Problemet är bara att ingången lika fort leder till en utgång. Kippenberger neutraliseras som ett första steg i den slutgiltiga institutionaliseringen; en museal hyllning som kan bli en kall kram av död. Men det finns mer här än ett kapitel i en intern debatt och Kippenberger måste räddas från sig själv och hans egna totala projekt att bli en del av en samtid som nu ovillkorligen är historia. Ett först steg är kanske att omvärdera vad denna samtid bestod av. Kippenberger var inte endast en kommentator, kritiker, av sin tid. Med lite distans går det lika gärna att se honom som en alldeles given del av det tyska Wirtschaftswunder, efterkriget ekonomiska mirakel. Här har vi den ohämmade produktionen, en envis ovilja att acceptera begreppet inflation och en nästan magisk tilltro till förmågan att skapa kapital. Mellan 1987 och 1997 ritade Kippenberger verk på olika hotells brevpapper, som han inte sällan bytte mot en veckas övernattning. Från dagens perspektiv är det nästan som om han lekte kapitalism, som om han inte förstod den alls eller förstod den helt och hållet.
Bakom Kippenbergers perversa ”hyllning” till det Tyskland han så ofta kritiserade finns det samtidigt en ständigt närvande skugga i form av ett gift. Alkohol strömmar genom Kippenbergers bildvärld, från böjda lyktstolpar för drinkare till hans egna ständigt medverkande kropp som ofrånkomligen märkts under åren av hans leverne. Desto mer framgång desto mer alkohol, som om ångesten var det enda som kunde växa snabbare än kapitalet. Ohämmad tillväxt och tygellöshet gav intrycket att begär kunde fyllas, något som endast slutade i en långt större tomhet. Kippenberger gjorde allt extremt, så också i detta fall. Konsumismen blev till en manisk konsumtion av alkohol och speglandet av detta långsamma självmord i det totalkonstverk som var kroppen Kippenberger bidrog till hans vision om konstnären som ett samtida Jesusoffer (som kan ses i serien ”Zuerst die Füsse”, Fötterna först, från 1991 där en korsfäst groda håller ett ölglas). Till slut så fastnar således Kippenbergers ständiga vitsande i halsen.
”Varje konstnär är också en människa” var Kippenbergers devis, en uppenbar passning till Beuys utopiska utfästelse om att varje människa också var en konstnär. Det går även att jämföra meningen med Picassos: ”Alla barn är konstnärer. Problemet är hur man förblir en när man är stor”. Kippenberger drev ständigt med Beuys och Picasso i ett försök att avslöja deras mänsklighet genom att blotta sin egen. Om allt var konst, eller i alla fall kunde bli det, från readymades till hundratals semesterbilder från en USA-resa, så var frågan inte hur man skulle bli konstnär men hur man kunde förbli människa utan att gå under. Kippenberger lyckades inte, men vid det tillfället hade han redan gjort misslyckandet till en konstnärlig strategi.
Hamburger Banhof har lyckats med att göra en utställning som lever upp till Kippenbergers idé om ett ständigt pågående kreativt kaos. Han skulle säker till och med ha uppskattat den dålig engelska översättningen av de tyska skyltarna. Affischerna framstår som de mest välutförda verken, plakatkonst i en positiv bemärkelse. Men Kippenbergers önskan om att sprida en ”god stämning” har inte slagit in. Den mest gripande serien är en kommentar på Théodore Géricaults ”Le Radeau de la Méduse” (Medusas flotte, från 1819) bestående av skisser och målningar och fotografier (av frun Elfie Semotan) som blev färdigt ett år innan Kippenberger dog. Hans avsteg från samtiden leder både svärtan och humorn att klinga djupare och längre. Det finns inga livbåtar, ingen räddning från ett fruktansvärt öde. Kippenbergers kropp, misshandlad av alkohol, spänner sig i en Kristuspose. Samtidigt så finns chocken fortfarande där, en provokation som kanske är långt mer drabbande än de allt för uppenbart sökta. Kippenberger konstnären visar Kippenberger människan: den ena verkar få den andra komma till sitt mest intensiva liv när den står inför sin död. Trots Kippenbergers önskan att få det till ett sista skämt blir det istället till en ingång till var och en, bland alla dessa utgångar. Och konsten, den som skulle profaneras, har aldrig varit så magisk som den blir i det ögonblicket.
Adress: Invalidenstraße 50-51
Utställningen pågår under perioden 23/2 – 18/8
Axel Andersson (text), Hamburger Bahnhof (foto)
