I pressreleasen till Maria Fribergs nya utställning “Duration” kan man läsa: “Maria Friberg undersöker i de nya verken hur den moderna tekniken med datorer och internet har ändrat vårt förhållningssätt till varandra och sättet vi kommunicerar och interagerar. Samtidigt som vi idag kan hålla kontakten med människor på andra sidan världen gör tekniken oss alltmer isolerade från varandra i vardagen”. Det kan möjligen stämma, om man nöjer sig med att blott och bart sätta likhetstecken mellan denna beskrivning och bilder av (exempelvis) ett sovande barn med iPhone-hörlur i ena örat eller flera barn som sitter på golvet i en långsträckt korridor med laptoparna i knät.
Men med denna tolkning i bagaget blir Fribergs bilder betydligt mindre intressantare än vad de egentligen är. Det är en alltför försiktig närläsning, som tar den bekvämaste genvägen. Att ny kommunikationsteknologi binder människor samman och samtidigt alienerar oss från individerna i vår närhet är en truism, och truismer är alltid svåra att gestalta. Så jag skulle raskt föreslå att blicka bortom denna tolkning verken i Fribergs utställning. Bilderna bär nämligen på ett betydligt djupare och mörkare innehåll. Faktum är att den enskilda bild som berättar mest om främlingskapet mellan barn- och vuxenvärlden inte alls exponerar några datorer eller mobiltelefoner utan två personer i varsin ände av vad som ser ut som en skolkorridor, vända från varandra i en tidlös tystnad.
Det är snarare i Fribergs allt starkare måleriska känsla som fotografierna kommer tills, något som underlättas av att hon denna gång valt att gå ned i format till en storlek som ligger nära det klassiska måleriets. Vi anar reminiscenserna från konstnärer som Vermeer och Hammershøi, interiörer där människorna kapslas in i sig själva ungefär som väggarna på en byggnad vid en omärklig punkt övergår från att skydda till att stänga inne. Men det är inga perfekta borgerliga interiörer Friberg visar upp. Golven är slitna, färgen flagnar från snickerierna och fuktskadorna kryper ut från hörnorna. Det vilar en vemodig stämning över bilderna, en känsla av den långsamt utdragna förlust som varje uppväxt också innebär.
Förutom bilderna visar Friberg en video av en man som i stillhet försöker hålla sig flytande i ett strömmande vattendrag. Till det yttre är han en släkting till de flytande männen i det tidigare verket “Almost there” (2000), men denna gång är stämningen inte lika avspänd. Det är en kamp vi bevittnar, inte bara mot vattnet utan lika mycket mot de egna känslorna. Maria Friberg är en av våra skickligaste fotokonstnärer när det gäller att bemästra teknikens alla fällor och möjligheter. Denna gång har emellertid perfektionen fått sällskap med en emotionell intensitet som gör utställningsbesöket till en betydligt mer mångtydig affär än man kanske hade kunnat förvänta sig.
Adress: Kungstensgatan 23, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 14/3 – 4/5
Anders Olofsson (text), Galleri Charlotte Lund (foto)
