Samtidskonstens hyllning av kollektivet kulminerar i år i samband med den nyligen öppnade Documenta 15 i Kassel. Därför verkar det först överraskande att MMK, Museum für Moderne Kunst i Frankfurt satsar på en soloutställning av den eminente franske konstnären Marcel Duchamp (1887-1968).
När han 1917 avsåg att presentera en urinoar signerad med R. Mutt som ett verk i en utställning förändrade han konstteorin, och därmed konstbegreppet. Duchamp konfronterade en traditionstyngd kulturvärld med frågan om vad som är konst och vilka som är dess villkor. Hans konstnärskap försvinner därefter inte sällan bakom sina teoretiska implikationer. På grund av Duchamps förkärlek för ord och ironi har han ofta betraktats som filosof eller poet.
Med nästan 700 presenterade verk vänder utställningens curator och museichefen Susanne Pfeffer på blicken. Den omfattande utställningen, som i all enkelhet bär konstnärens namn, lyfter nu objektens materialitet tillbaka till den estetiska upplevelsens sfär. Objekt, fotografier, brev och anteckningar vecklas ut i rummen. Utställningen fyller – som flera av Pfeffers andra stora satsningar i Frankfurt – alla rum i den postmodernistiska byggnaden vars invecklade arkitektur på många sätt speglar och förstärker Duchamps verk, så som den berättas här.
Det framförda narrativet kommer nödvändigtvis att jämföras och brottas med ett antal förväntningar och inlärda antaganden när det låter objekten framträda i sin nakna form, bortom otaliga ambitiösa tolkningar genom exempelvis geometri, alkemi eller psykoanalys. Dessa utesluts på ett närmast radikalt sätt i den här iscensättningen.
Utställningen börjar i en avskalad presentation. I museets första, triangelformade rum med hög takhöjd visas Duchamps Ready-mades – just de verken där han förverkligade försöket att skapa konst utan konstverk, eller konst bortom estetikens konventionella bedömningsgrunder. En hattkrok, Port-chapeaux (1917/1964), ett cykelhjul på en pall, Roue de bicyclette (1913/1964) och den redan omnämnda urinoaren Fountain (1917/1964) står på golvet, sitter på väggen eller hänger från taket åtföljd av en subtil, målad skugga.
Rumstriangeln öppnar sig inte upp mot utställningen, utan spetsas till mot Porte Gradiva (1937), konturen av en dubbel skugga som Duchamp formgav som ingång till André Bretons galleri i Paris, och som besökaren här inte får gå igenom. Vägar ut finns i stället via något av rummen vid sidan.
Här tecknas bilden av Duchamp som tidigt upptäckte sitt intresse för måleri. I klassisk museal hängning visas landskap och porträtt av syskon och vänner. Det berättas vidare om att han som 17-åring försörjt sig som skämttecknare i Paris, dit han följde med sina två äldre bröder in i konstnärslivet. I ytterligare ett rum intill visas Screen Test, en film av Andy Warhol från 1966. Vi möts av närbilder på Duchamp, vars mimik är nervös och lekfull. En både utsatt och kontrollerad situation som berör.
Efter detta intima klipp leder vandringen vidare till övervåningen och till ännu ett triangelformat rum. Under rubriken ”kubism” visas ett nytt avsnitt i det fortfarande unga konstnärskapet. Till skillnad från de impressionistisk inspirerade målningarna på nedervåningen leder dessa verk inte vidare till ett imaginärt landskap. Moulin à café (1911), en liten tavla gjord som present åt brodern, visar i stället en kaffemaskin, där Duchamp väljer att avbilda maskineriet snarare än formen.
Här slutar den historisk-biografiska introduktionen av Duchamp och spåret följer en rad tematiska skildringar av hans senare verk. Och förbi ett rum som helt ägnas åt det mytomspunna verket Det stora glaset, La Mariée mise à nu par ses célibataires, même (Le Grand Verre) (1915-1923/1965). Efter process och rörelse förs likgiltighet och slump in som två viktiga ledtrådar i konstnärens materiella och teoretiska skapande. Tolkningarna är ingalunda nya, men till skillnad från många andra beskrivningar leder den här utställningen inte mot en djupare diskurs om betraktarens kompletterande roll i skapandet av verket, utan ägnar sig i stället åt konstnärens egen relation till sitt verk. Och det förhållandet förmedlas återigen intuitivt i bild snarare än text.
Mitt emot det platsbyggda kubism-rummet med många olika vinklar, möts besökaren av en stor vid yta där mindre och fotografier kräver beskådning från nära håll. Jag ser försök att överskrida begränsningar av den kulturella definitionen av identitet. With My Tongue in My Cheek (1959) är ett litet verk som visar ett ansikte i profil. En skulptural kind har adderats och utvidgar teckningen bort från papprets yta och in mot den tredimensionella verkligheten. Som replikerna för synskadade besökare, modeller av tvådimensionella verk, som finns vid olika platser i utställningen. De ska inte betraktas utan upplevas genom beröring och känslan i händerna. I sammanhanget kan de även läsas som hänvisning till betydelsen av den kroppsliga, känslomässiga förnimmelsen av ett teorityngt konstnärskap.
Här dyker även Man Ray upp som nära vän. Hans fotografier har blivit en viktig del av Duchamps konstnärliga skapande. I Obligation pour la Roulette de Monte-Carlo (1924) visas Duchamp i två porträtt, i färd med att fördela rakskum på ansiktet och i håret som ger honom ett märkligt alienerat utseende. Iscensättningen fångar inte bara konstnärens rörliga identitet utan bär även vittne till inträdet av Rrose Sélavy, Duchamps alter ego. Eftersom ett av fotografierna är signerat av Duchamp och det andra av Sélavy ges uttryck för en sorts jämställd likgiltighet mellan de båda protagonisterna. Ändå avslöjar bildmotivet ett djupt engagemang för vad som kulturellt definieras som tecken för manligt eller kvinnligt – eller till och med mänskligt.
Dubblering och upprepning visar sig vara ett viktigt element i hela utställningen. Ett flertal Ready-mades visas i flera upplagor och de bärbara utställningarna med repliker av hans verk, Boîte-en-valise (1935-1941), beskriver Duchamps välkända kritik av originalets betydelse för konstverket.
Pfeffer använder sig i utställningen skickligt av denna duchampska metod. Hon för den vidare i ett curatoriellt projekt som anknyter till en samtida diskurs om identitetsfrågor som har förmågan att leda besökaren allt djupare in i ordens, motivens och objektens otaliga tolkningsspår.
Sarah Heuberger
MMK, Museum für Moderne Kunst, Domstraße 10, Frankfurt, Tyskland. Pågår 2 april – 3 oktober 2022
Sarah Heuberger är skribent och curator med bakgrund i konst, filosofi och estetik. Baserad i Stockholm
