Palermos botaniska trädgård är överväldigande. De enorma fikusträdens bladverk liknar gröna moln och rötterna skjuter upp från marken som tunna väggar. Andra buteljformade träd har stammar täckta med avskräckande taggar. Växtligheten på denna märkliga plats berättar om avskildhet och inneslutning, om hot och skydd. Parken anlades revolutionsåret 1789 och träden och växterna kommer ursprungligen från de italienska kolonierna.
Temat för Manifesta 12 är The Planetary Garden. Cultivating Coexistence och titeln anspelar på hur vi måste ”odla samexistens” om vår planet och vi som bebor den ska överleva. Den givna parallellen till samtiden – och till biennalens placering på Sicilien – är naturligtvis flyktingströmmarna. De exotiska växterna blir också en bild av hur öns historia är ett lapptäcke av olika folkslag och religioner som krigat och, just, levt tillsammans. Biennalen är i sig kringresande och äger varje gång rum på olika platser, 2020 har turen kommit till Marseille.
Utspridda i den botaniska trädgården finns olika installationer. Amerikanen Michael Wang har färgat vattnet i en springbrunn grönt av bakterier som sägs tillhöra jordens äldsta livsformer. Och i en svårfunnen korridor hänger kolsvarta foton av förstenade växter som bildar grunden för våra fossila bränslen. Ytterligare en del av Wangs effektiva ingrepp är att peka ut de rostiga oljecisterner som gränsar till parken. Genom en ramp kan besökaren blicka ned på en lika drömsk som glömd plats, igenvuxen av liknade växter som i hans suggestiva fotografier.
I ett av växthusen har den colombianske konstnären Alberto Baraya arrangerat sitt samtida herbarium. Inglasade och hängande i luften visas hans fynd av plastblommor och prydnadsföremål, rester från de små utomhusaltare som finns inte bara på Sicilien, utan är typiska för hela Medelhavsregionen. Med rörande noggrannhet har Baraya systematiserat en urgammal sedvänja.
I ett av stadens många palats visar italienske Roberto Collovà sin poetiska undersökning av miljöförstöringen av en kustremsa på södra Sicilien. Hans installation med fotografier, arkitekturmodeller och funnet material präglas av en melankolisk ton, men också av en nyfiken hoppfullhet.
En liknande spegling av det vardagliga ägnar sig palestiniern Khalil Rabah åt i Relocation, Among Other Things, en översvämmande installation som fyller en hel paviljong i den botaniska trädgården. Lika maniskt som rationellt har han sorterat mängder av de prylar som återfinns i grossistaffärerna på gatorna utanför.
Strax intill visar Malin Franzén, den enda svenska konstnären i Manifesta 12, sin vackert tänkvärda installation, Palermo Herbal, med avtryck av bladen från parken. Genom den svarta färgen överförs växternas naturliga storlek, form och struktur – enligt samma metod som den sicilianske 1600-tals botanikern Paolo Boccone en gång använde.
Några exempel på hur deltagarna i Manifesta 12 tar sig an och försöker komma underfund med platsen. Att träd och växter i högsta grad används symboliskt har säkert redan framgått. De inbjudna konstnärerna har fått tillbringa tid i Palermo för att göra research till verk som nära anknyter till stadens specifika problematik.
Schweiziske Uriel Orlows videoinstallation Wishing Trees är ett resultat av detta. Den tar ett oväntat grepp kring maffians tidigare så starka närvaro och panorerar över träd som planterats där flera extremt brutala avrättningar av domare som bekämpade maffian ägt rum. Träden är överhängda av gåvor och blommor, och parallellt visar Orlow en intervju med aktivisten Simona Mafai som inlevelsefullt berättar om hur motståndet mot maffian växte fram. Hennes skildring ställs i andra skärmar mot framtidsdrömmarna hos migranter som kommit till Sicilien.
Det dokumentära och rent journalistiska är framträdande inslag i flera verk. Tyvärr ofta på bekostnad av den konstnärliga gestaltningen. Besökaren ställs inför otaliga skärmar med talking heads och faktaspäckade diagram. Innehållet är absolut inte ointressant, inte sällan handlar det om Siciliens strategiska position när det gäller militär och mobil övervakning, men det krävs mycket av betraktaren när presentationen blir alltför torftig.
Kader Attias film, om ett i Frankrike mycket uppmärksammat fall av polisbrutalitet, visar exempelvis bara sina intervjuobjekt rakt på, men genom klippning och skarpsynta yttranden får verket ändå en nerv som flera andra här saknar. Och om spanska Cristina Lucas flera timmar långa videoinstallation ska ses som effektiv eller inte är svårt att avgöra, för redan efter ett par minuter av pumpande siffror, bilder och kartor över 1900-talets civila krigsoffer fattar man poängen. Den skrämmande behållningen blir nog ändå platsen där Lucas verk visas – en fascistisk byggnad från 1930-talet med en hälsning från Mussolini inhuggen vid ingången.
Ibland räcker en enda bild, som i irländaren John Gerrards digitala simulation över platsen söder om Wien där en lastbil för två år sedan övergavs, och visade sig innehålla kropparna av 71 migranter som kvävts till döds. Gerrards långsamma panorering borrar sig in med iskall perfektion.
Manifesta 12 visas till stor del i förfallna palats där verken konkurrerar med byggnadernas åldrande prakt. Några installationer är visserligen fascinerande men också övertydliga, som algeriska Lydia Ourahmanes kör av tömda oljetunnor eller holländska Patricia Kaersenhouts instagramvänliga berg av salt.
Då klarar sig italienske Renato Leotta betydligt bättre. Han har klätt in ett helt golv med oglaserade keramikplattor där citroner fallit och gjort små gropar i den våta leran. Eller om det är drömmar som spruckit? Leottas stämningsfulla miljö kompletteras med en tjockteve i rummet intill som visar suddiga närbilder på frukterna. Han talar försiktigt om närvaro och frånvaro, och erbjuder en alternativ bild av kulturens svårfångade otillräcklighet.
En värld i sig är också installationen Protocol no. 90/6 av italienska konstnärsduon Masbedo: Nicolò Massazza och Iacopo Bedogni. I Palermos väldiga stadsarkiv visar de en kortfilm med en marionettdocka, även det en levande siciliansk tradition (allra överst). I fonden av en ofattbar mängd av åldrade och dammiga luntor blickar dockan strängt ut åt olika håll, liksom materialiserad ur de historiska dokumenten. Den faller ihop, men tar hela tiden nya tag. Det enda som hörs är ett klickande ljud när dockans delar stöter ihop. Är det Palermos ande vi ser resa sig, trots allt?
Magnus Bons
Foto: Masbedo (överst), Magnus Bons (övriga). Manifesta 12 pågår i Palermo på Sicilien mellan 16 juni – 4 november 2018
