Tecknen är egentligen väldigt tydliga. I Mamma Anderssons ”The long goodbye” står till och med ett skelett i tamburen, om än en aning kamouflerat i omgivningen, i ”Jag” sitter benranglet hopkurat mot en vägg. Den förra påminner om kompositionen i Edvard Munchs sena ”Självporträtt mellan klockan och sängen” (1940-42), med den åldrande konstnären avbildad stirrande rakt fram, rakt mot sig själv. Överkastets mönster hos Munch blir perspektivlinjer i dörrarna hos Mamma Andersson. Tiden går, men livet har stannat av.
Så att döden finns med i leken borde inte komma som en överraskning. Ändå är det inte uppenbart att detta är vad hennes måleri kretsar kring. I alla fall inte omedelbart för mig, när jag går runt i salarna på Louisiana. Trots att jag ser de ödsliga landskapen och de övergivna interiörerna, ser dockornas tomma ansikten, med ögon utan blick och alla bortvända personer, poserande eller upptagna med sitt. Kanske är jag alltför upptagen med att bara ta in alla händelser och enskildheter i de anslående målningarna?
Mamma Anderssons senaste verk avbildar alltmer kringskurna utsnitt av världen; olika grupper av märkliga prydnadsföremål, masker och marionetter. Tingens liv i teatrala scener och slutna bildrum. Som i ”Hasch hisch” (2020) med några orientaliska porslinsfigurer kullvälta och i spillror. Ansiktena och arrangemanget utstrålar ett dämpat obehag. Föremålens jämnt fläckade, skissade måleri förstärker ihåligheten. Mamma Andersson har rör sig allt längre bort från storslagna överblickar av naturen.
Fast de finns där fortfarande. I panoramat ”The day after” (2020) lyser marken röd och ogästvänlig, närmast förgiftad. Även skogen och sjöarna tycks livlösa – livstyngda, inte heller det särskilt förvånande. Känslan av tomhet kommer krypande. Upplevelsen av frånvaro och isolering tränger sig på efter hand. Målningarnas händelseförlopp har redan utspelat sig, eller pågår någon annan stans.
Mamma Andersson är en skicklig historieberättare som smyger in ödesdigra detaljer nästan utan att jag lägger märke till dem. Ovanpå pianot i ”Saturday” (2017) står vad man får anta är några familjefoton. Av en vit man som riktar sitt gevär mot en grupp svarta personer. Visserligen befinner de sig i en annan bild, men fotografierna är placerade så att betraktaren läser ihop dem. Här, i de uppställda bilderna ligger målningens centrum, inte i det stora blanka pianot, även om det vid en första anblick kan verka så.
Ändå är det mot liknande detaljer som dessa till synes obetydliga familjefoton, som min blick hela tiden riktar sig. Och mot alla raffinerat frammålade texturer. Ytor som avbildar textilier och tapeter, murbruk, grönska och skuggor. Ljus och mörker. Hur hon har målat dem lika betydelsefullt som vad de föreställer. Materialen och strukturerna känns i ögat.
Färgen är i högsta grad symbolisk hos Mamma Andersson, variationen och det verklighetstrogna sätt som hon gestaltar materialen på häpnadsväckande. Liksom den jämna och höga nivå som verken uppvisar – här finns faktiskt inte en enda ointressant målning bland närmare 60 verk. Några helt nya, de flesta tillkomna efter hennes stora utställning på Moderna museet 2007. En ofattbar prestation.
Berättelsen vandrar mellan målningarna, som är tydligt besläktade. Och på samma gång fulla av infall, av visuell lust. Mamma Anderssons melankoliska trakter och laddade interiörer delar färgskala och uppfattning av världen. Målningar byggda genom och orsakade av andra bilder. I en monter ligger ett stort och olikartat bildmaterial, likt ett tyst vittne. Även om utslocknandet kanske ligger och ruvar lite överallt här på Louisiana, är detta samtidigt ett måleri som verkligen lever.
I en annan del av museet pågår en stor utställning av amerikanen Arthur Jafa, som visades på Moderna museet 2019. Det är konstnärens största hittills. Genom en rad koncentrerade och varierade rum slingrar sig utställningen i en jämn takt, med tomma mindre rum mellan så att besökaren kan hämta andan. Man får aldrig någon överblick, utan hamnar plötsligt framför ytterligare ett nytt utmanande verk. Om Mamma Andersson använder sig av gåtfulla undanmanövrer och gestaltar sidospår, så går Jafa till attack med sin konst. Kastar budskapet rakt i ansiktet på alla som går in i hans utställning.
”Love is the message, the message is death” heter ett av hans mest kända verk. En rasande bildkavalkad från dagens USA, från ett svart perspektiv. Så även om de två konstnärskapen väl är så olika de kan bli så tycks de ändå beröra samma ämne, fast det är olika slags död det handlar om. Eller olika orsaker till död, snarare. Jafa bearbetar det strukturella och rasistiska våldets konsekvenser, medan Mamma Andersson kontemplerar villkoren för existensen.
Som den skickliga bilddomptör han är, använder Jafa det massmediala flödet, den svarta musiken, historiskt material och vetenskapliga bilder för att sätta samman panoramor som visar upp och korrigerar orättvisor. Ibland innehåller hans bildcollage nästan outhärdligt starkt material, som i det nya verket ”Propofol” (2020), betitlat efter en substans använd i narkos. En motbjudande tablå av lemlästade eller livlösa kroppar i starkt uppförstorade bilder löper från golv till tak.
Då kan det vara skönt att som kontrast sjunka ner på saccosäckarna framför ytterligare ett nytt verk av Jafa, den meditativa animationen ”Aghdra” (2020) som projiceras i en enorm sal. Olika bilder av solnedgångar över en mörk havsyta avlöser varandra i ett makligt tempo. Vagt bekant musik spelas upp på låg hastighet, melodin dras ut i det oändliga. Sedan ser jag att havsytan består av förstelnad lava som rör sig i vågor. En bild av dagens miljöhot, eller en utsikt från skeppen som seglade mellan Afrika och Amerika?
Magnus Bons
Louisiana, Gl. Strandvej 13, Humlebaek, Danmark. Utställningen med Mamma Andersson pågår 17 juni – 10 oktober. Arthur Jafas utställning pågår 21 april – 31 oktober 2021
Utskriftsvänlig version
