Det tog ett drygt decennium innan sekelskiftets fin de siècle-stämning infann sig. Men när den väl drabbade oss så skedde det med råge. Helvetet breder just nu ut sig på Liljevalchs, hos Peter Bergman grinar döden i brons mot oss och nu späder Magnus Wallin på med nya verk i en apokalyptisk anda. Det är i och för sig ett område han rört sig på ganska länge. Hans konstnärskap är spunnet kring den västerländska kulturens ambivalenta förhållande till kroppsligheten och den fysiska fulländningen (eller förfallet). Senmedeltida moralister som Hieronymus Bosch möter Leni Riefenstahls kult av den ariska atleten i ett kritiskt ifrågasättande av vår vurm för kroppslig skönhet.
Denna gång är emellertid 30-talets ideologiska fond nedtonad. I en väldig videoprojektion tar Magnus Wallin oss med en en klassisk dödsdans, där skelettdelar från olika varelser sugs ihop till en grotesk karusell som befinner sig halvvägs mellan Gröna Lund och Dantes Inferno. Det är en skapelse utan hopp som vi konfronteras med, lika effektivt som estetiskt arrangerad. Vi är betraktare och medagerande på en och samma gång.
Ändå gör Leni Riefenstahl sig påmind via ett antal objekt som installerats i det största utställningsrummet. Bandagerade rockringar och bemålade handdukar leder tankarna till ett förstenat gym, och i bakkanten av gamla duschmunstycken sticker rester av människohår fram. Man behöver inte få mer tydliga referenser till användningen av duschar under nazitiden, men det fysiska utförandet väcker olustkänslor av ett slag som övertrumfar den rena symboliken. Det är inte så mycket nytt som sker under Magnus Wallins sol, vilket inte skall uppfattas som kritik. Trots att man numera vet vad man kan förvänta sig av hans utställningar behåller han punchen i sitt konstnärliga anslag.
Adress: Hudiksvallsgatan 8, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 18/11 – 22/12
Anders Olofsson (text), Galerie Nordenhake (foto)
