Så har han då äntligen landat, den samtida konstens grand seigneur, Christian Boltanski. Med tanke på att han under flera decennier har tillhört den internationella konsteliten är det nästan lite pinsamt att han aldrig tidigare har ställt ut separat i Sverige. Men nu får han chansen på Magasin 3 med en utställning som i viss mån sammanfattar essensen i hans konstnärskap. Fokus ligger med andra ord på vad Boltanski kallar det ”lilla minnet”, den enskilda individens minne och minnet av henne som lagras i andra individers medvetanden i stället för i historieböckerna. Utställningen består av flera verk, som ”koreograferats” så att besökaren leds genom en minneslabyrint där ansikten, ljud och kroppar påminner oss om ändligheten hos vår egen existens och om den långsamma men effektiva erosion som all minneskonst är utsatt för. Presentationen är effektfull, på gränsen till effektsökeriet. Jag leker med tanken hur vi hade uppfattat Boltanskis installation om upphovsmannen i stället för en världsstjärna hade varit en ganska nyligen utexaminerad konsthögskoleelev. Förmodligen hade vi haft ett och annat att säga om övertydlighet och en känslomättnad på gränsen till det patetiska. Ändå lyckas Boltanski på något förunderligt sätt att landa på rät köl. Kanske beror det på hans förmåga att renodla utställningens frågeställning till något mycket enkelt och allmängiltigt. Det mest gripnade verket är emellertid hans projekt att låta publiken donera hjärtljud till ett arkiv beläget på en ö i Japanska sjön. Här behövs varken scenografi eller effekter. Det räcker med att tyst lyssna till det äldsta ”ljudtecknet” för liv. (Adress: Frihamnen)
Kommentar 13/9: En läsare har uppmärksammat oss på att Christian Boltanski faktiskt har ställt ut separat i Sverige tidigare, närmare bestämt i Malmö 1994. Att det tagit 14 år från den utställningen för honom att visas i Stockholm kan man dock tycka är lite underligt, med tanke på alla stora institutioner som Stockholm härbärgerar.
