Hemlöshet kan ta sig uttryck på olika sätt. Spektrat sträcker sig över allt från brutala systematiska uteslutningsmekanismer till mer sofistikerade metoder att ställa människor utanför ett socialt sammanhang. Bokstavligt talat handlar det om att inte ha någonstans att ta vägen när mörkret faller på. På ett metaforiskt plan kan det beskrivas som ett slags mentalt utanförskap eller bara en allmän känsla av att inte tillhöra.
Orsaken till att tankar om inneslutning och uteslutning dyker upp i mitt huvud är högst konkret. Inne i konsthallen har konstnären låtit ställa upp en bänk för besökarna att slå sig ner på när de tittar på filmen ”Ett minnesfel” (2007). Bänken är en kopia av den utomhusbänk som finns på andra sidan väggen utanför konsthallen på vilken både pausande barnfamiljer och (på grund av sin strategiska placering bredvid Systembolaget) A-lagare gärna slår sig ner. Filmen handlar om den senila Henry, eller Eng Lie som han kanske egentligen heter. Svaret på vem denna förvirrade man som lever sitt liv ensam i den orientaliskt utsmyckade Royal Pavilion i engelska Brighton egentligen är går kanske lika mycket att finna utanför som innanför konsthallens väggar. Ur ett sådant perspektiv kan livet utanför ses som en avspegling av den inre resa filmen skildrar. Greppet ger dessutom en hint om konsekvenserna av att sociala skyddsnät monteras ned med ökad utslagning till följd.
Fiona Tan är en internationellt erkänd konstnär med utställning på Tate Modern och deltagande i Documenta på meritlistan. I Sverige var hon senast 2005 med en sommarutställning på Baltic Art Center. Med undantag av ”Ner och upp” (2002) visas helt andra verk i Lunds konsthall än på BAC. Då ett av utställningens huvudteman är att undersöka hur identiteter upprättas i förhållande till den västerländska kolonialismen känns Edward Said, författaren till klassikern ”Orientalism” och självbiografin ”Utan hemvist”, som en given om än inte uttalad referens. Med självupplevd erfarenhet av att stå med den ena foten i ett kulturellt sammanhang och den andra i ett annat har Fiona Tan liksom Said en djup källa av personlig kunskap att ösa ur i studiet av gränslandet mellan olika nationella och kulturella identiteter. Hon är född i Indonesien av en brittisk mor och en kinesisk far, uppväxt i Australien och numera bosatt i Nederländerna.
”Bortbytingen” är namnet på ett av de två större verken. Enligt det gamla bondesamhällets folktro fick ett barn som var annorlunda ofta denna benämning, vilken syftar till att det verkliga barnet blivit bortrövat av trollen eller några andra väsen och ersatts av en kopia. ”Bortbytingen” är även namnet på en berättelse av Selma Lagerlöf där huvudpersonen inte, vilket seden påbjöd, behandlade den förmodade bortbytingen illa. Fiona Tans ”Bortbytingen” består av bildprojektioner och en egenförfattad berättelse som läses upp av skådespelaren Anita Björck. Men vem som är bortbytingen av de kinesiska skolflickorna på de digitaliserade sepiabruna fotografierna från seklets början är inte så lätt att avgöra. Liknande yttre attribut i form av skoluniformer och rakt mörkt hår ger intrycket av en oändlig rad av kopior som en efter en visas upp på bildskärmen på väggen. Inte minst med tanke på det kommunistiska samhällssystem det land skolflickorna kommer från präglas av ligger det nära till hands att börja tänka i termer av individ och kollektiv. På samma gång slås man av hur stora olikheterna som ryms inom likriktningen kan vara.
En av verkets förtjänster är att västerländska fördomar om asiater där alla individer kategoriskt klumpas ihop till ett kollektiv får sig en behövlig törn. Tankarna kan också gå till kontroversiella frågor om biologisk och kulturell tillhörighet kopplad till adoption, frågor som exempelvis Astrid Trotzig berör i sitt författarskap. Om skolklassen från sekelskiftets början i Kina jämförs med en skolklass i Sverige från 70-talet eller idag får verket dessutom ytterligare en universell dimension. Både ”Bortbytingen” och filmen om den senila mannen Henry behandlar viktiga frågor. Det utesluter inte att de mindre verken ”Ner och upp” och ”Meddelande” (1997) är värda ett särskilt omnämnande. Det ena för dess omkullkastande av det perspektiv ur vilket vi brukar betrakta verkligheten och en påminnelse om skuggan som vår ständiga följeslagare. Det andra för sina humoristiska förtjänster. Det gäller att hänga med i svängarna om man vill försöka knäcka den kod som supersnabbt målas upp av en kvinna som står bakom ett fönster och skriver mer eller mindre begripliga tecken mot rutan innan hon i en hast drar ner rullgardinen.
I övrigt är det mesta sig likt på Lunds Konsthall. Precis som under senare år kör man konsekvent på enligt samma sparsmakade och strama linje. ”Tid efter annan”, som utställningen av Fiona Tan heter på svenska, tillhör en av de bättre men bryter inte nämnvärt mot mönstret när det gäller presentationen. Styrkan i förfarandet är att konstverken får plats att tala för sig själva. Nackdelen med att vart och ett får så gott om utrymme är att de knappast får anledning att gå i närkamp med varandra. Men även om motsatsen, det vill säga att trycka in så mycket det bara går på minsta möjliga yta, knappast är att föredra kan jag inte låta bli att längta efter något som förvånar, överraskar eller bryter mot ordningen. Som det är nu blir de professionellt perfekta presentationerna lätt lite trista. Utan att för den skull bli populistisk hade man vunnit på att ta ut svängarna lite och inte bara köra på i samma gamla vanliga hjulspår och enligt löpandebandprincipen producera utställningar där den ena är snarlik den andra.
Adress: Mårtenstorget 3
2008-01-15 Lena Karlsson (text), Lunds Konsthall (foto)
