Cirkeln ansågs under antiken vara den mest fulländade av former. Länge användes den för att beskriva planeterna rörelsebanor i ett perfekt utformat universum. Med sina rötter i Arkimedes konstant 250-talet f.Kr. har måhända talet , som uttrycker förhållandet mellan omkretsen och diametern hos en cirkel, inte en riktigt lika lång idéhistoria. Likväl rymmer det en gåtfull dubbelhet. För samtidigt som detta irrationella tal är en konstant inom matematiken har ingen trots idoga försök lyckats definiera det exakt, antalet decimaler tycks oändligt. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att det är lika omöjligt att ringa in Eva Löfdahls konst som att definiera talet 
. Faktum är att hennes konstnärliga geometri inte så lätt låter sig förklaras i rationella termer.
På en vägg nära entrén hänger en mindre skulptur som delvis föreställer en svart handske, fylld med betong omsluts den av tre långa fingrar. Med lite god fantasi kan man således låtsas att konsthallsbesöket inleds med att konstnären sträcker ut sin hand för att vägleda en in i utställningen “
och omkring”. Efter detta metafysiska handslag bjuds man på utmaningen att överstiga ett konstverk som påminner om ett hopphinder för hästar. Två starkt överdimensionerade stigbyglar som hänger ner från taket bidrar starkt till detta intryck. “Ein Nichts zu überspringen”(1998) är en arkitektonisk skulptur i form av en mur i kvadrat. Beståndsdelarna utgörs av vita tegelstenar i frigolit. Valet av frigolit som material till stenarna är intressant. Likaså det faktum att de hårda kanterna har filats ner. Kanske vill konstnären säga att de murar som byggs upp mellan människor och mellan konstnär och konstpublik är en chimär, en föreställd konstruktion. Men framför allt ger den arkitektoniska skulpturen en fingervisning om att vi här tar klivet in i de högre dimensionerna av teoretisk abstraktion.
Konstnären ställer höga krav på besökaren. Samtidigt ger många av verken ganska lättbegripliga associationer. Den tvetydiga känslan av svår- och lättillgängligt på en och samma gång är inte minst det nya verket “3D 
” ett exempel på. I denna fantastiska hybrid av en svamp och det matematiska tecknet “
” sammanstrålar geometrisk teori och praktik. Associationsbanorna går lätt till en biologisk mutation. Liknande tankegångar bjuder “De mindre belätenas park” på. Denna skulpturpark i miniformat påminner om resultatet av gentekniska experiment eller konsekvensen av att miljögifter trängt in i levande organismers arvsmassa. De odefinierbara varelserna, där oförenliga kategorier tycks ha smält samman, smått obehagliga men på samma gång rörande.
Andra verk på utställningen genomsyras av tvetydiga, för att inte säga flertydiga, känslor. I sin uppluckring av vedertagna kategorier har vissa en underton av gnagande ångest. “Catch in Orbit” (2003) ger starka associationer till urtida ockulta riter och skapelsemyter från stenåldern eller någon annan odefinierbar tidsålder. Stenarna som är uppträdda på cirkelformade ringar av ståltråd antar olika skepnader, en påminner om ett stort knotigt ben, ur en annan sten anas konturerna av ett lindat nyfött barn. Detta mischmasch av all världens historiska epoker och antropologiska och naturvetenskapliga teorier påminner om hur en filmregissör inom sciencefictiongenren arbetar. Som en motsats till detta innehåller Eva Löfdahls strikt matematiskt uträknade skulpturer en analytisk kyla som känslomässigt kan verka avståndstagande men som samtidigt rymmer en distanserande skönhet. Jag tänker då främst på de senaste skulpturerna i serien “Tillkommande”, silvergråfärgade tegelstenar med långa borrar som liksom spiralformade istappar hänger nedåt mot golvet. I andra verk på utställningen kan man läsa in en social dimension. “Medkänsla och avknoppning”(1995) består av fyra gipsskulpturer som antar skepnaden av mänskliga huvuden som utgör vars ett hörn av en kvadrat på golvet. Som med gemensam tankekraft lyckas de få en fyrkantig skiva i plexiglas att levitera bara några centimeter ovanför näsorna. Tankebanorna börjar kretsa kring allt från hur gemensamma arbiträra överenskommelser uppstår till hur människor tvingas in i fyrkantigt sociala samhällssystem till vad människor kan åstadkomma med sin kollektiva mentala förmåga.
Eva Löfdahl arbetar inom en minimalistisk-abstrakt-geometrisk tradition, någonstans i gränslandet mellan skulptur och arkitektur. Hon arbetar med hårda material och använder sig av begrepp från de så kallade hårda vetenskaperna. Trots det finns det en mystisk slagsida i hennes konst där Hilma af Klints antroposofiska måleri känns som en given referens. I skulpturerna från i år har de ofta knivskarpt hårda vinklarna mjukats upp i ett finlemmat och subtilt formspråk, ganska långt från den geometriskt perfekt utformade cirkeln.
Adress: Mårtenstorget 3
2009-07-09 Lena Karlsson (text), Lunds konsthall (foto)
