Först tror jag att djuren är gjutna i metall och behandlade så att de ser ut som att de är på väg att upplösas i rost eller någon annan oxid. Men de är modellerade i en jordblandning, över en kärna av metall. Den här tvetydigheten, att vi som betraktare inte genast kan förstå vad vi ser, eller vad avsikten är att visa oss, är genomgående i Lovisa Ringborgs konst.
Utställningen ”Blindgångare” på Norrtälje konsthall har fått sin titel av ett av verken, en helt ny installation som visas på konsthallens övre plan. Det är ett vildsvin, som försöker resa sig upp eller möjligen är på väg att falla, kollapsa. Färgen på väggarna – rostliknande – går igen i skulpturens dubbeltydiga material. Det avbildade djuret står på en hexagonal, upphöjd ramp och känns som en blandning av björn och svin. Kanske även en älg, med den otroligt kraftfulla nacken, som på ett urdjur eller en myrslok. Alla tillstånd är tvetydiga, glider över i varandra.
Det är teatralt. Rummet är en scen med olika betydelsebärande detaljer i en dramaturgisk helhet, som en iscensatt berättelse. Här finns bara enstaka kroppsdelar, människorna har försvunnit. Och deras skal har kastats av. I omgivande fotografier syns kläder, på ett golv, på en stol, i ett rum som någon nyss har lämnat. Ljuset är allt som är kvar.
I en nisch hänger händer, eller snarare kloförsedda gripverktyg. Kanske en bild av hur arter övergår i varandra. Har vi inte alla utvecklats ur något annat? Skulle inte våra fingrar kunna bli långsträckta skelett som, likt ett paraply överdragna av en tunn hud, kunde lyfta oss över det jordiska?
På det nedre planet visas en rad foton som har mycket av vanitas-stilleben över sig, av skörhet. En otroligt skyddslös barn-nacke eller -rygg, eller döda växter. I alla finns en stillhet och en tomhet, ibland med en inramning; en perfekt oval eller ett öga i en cirkel. Den anger avsikt. En skyddande cirkel. Något slags observation.
Här finns en annan installation med två liggande hundar, också de på ett podium, flankerade av ett foto med ett stillsamt skogsparti och en damm – en göl kanske. Något har nyss sänkts ner eller kommit upp ur den. Hundarna är antingen levande eller döda, ovisst vilket. Om döda, så i så fall i en starkt närvarande död. Med en känsla av något urtida, något som har med gamla ritualer att göra. Jorden och hundarna. Villebråd och jägare. Och vi är ju alla komna ut lera, och stoft och ska åter bli stoft. Denna bild av hur vi alla hänger samman är sällsynt väl gestaltad.
I ett filmat samtal med Anna Odell som visas i anslutning till utställningen, talar konstnären om att försöka hitta ett särskilt tillstånd mellan vakenhet och sömn, och ett seende där verkligheten börjar skeva litet. Det kan uppstå i drömmen, ibland också i vaket tillstånd, i vardagen. Det är ett sökande likt surrealisternas strävan att upprätta en kontakt med det omedvetna. Och med känslan att det finns ett glapp i verkligheten. Som i de infraröda fotona, som Ringborg kopplar till vissa djurs sätt att uppfatta sin omgivning, en annan upplevelse av verkligheten.
Ringborg talar också om de i hennes verk ofta förekommande draperierna, om köttsligheten i dem, hur de kan formas skulpturalt när man blöter ner dem. Jag associerar till Aby Warburgs visuella arkiv, där konsthistorien beskrevs i detaljer, i veck som döljer eller lyfter fram det gestaltade, och hur dessa detaljer utvecklas och färdas genom historien. Eller till Aldous Huxley, som under ett experiment med den hallucinatoriska drogen meskalin förlorade sig i ett veck i sina byxor, som han upplevde – på ett närmast gudomligt vis – uttrycka den sanna verkligheten.
I tidigare fotografiskt iscensatta verk av Ringborg finns inspiration av barockens svepande, böljande formspråk. Som i de arrangerade draperierna. Och liksom i barocken, finns i hennes verk känslan för detaljer och för det teatrala, det överraskande. En rispa i huden. Beskärningar – ett slags skrädderi – det exakta utsnittet (som man ändå inte har kontroll över; här en arm, där ett ben, ovisst var det kom ifrån). Och så det som förblir oberört. Skräddaren som härskaren. Ta de bästa bitarna och forma dem till vad man behöver. Det oväntade. I surrealismens fotspår.
Tydligast är ändå den kontrollerande handen. Det har med yta och hud att göra. Ringborg talar om att förlora kontrollen, men NÅGON har alltid haft kontroll i hennes fabricerade verklighet. Dragit fram ett djur ur mörkret, ur det osynliga. Kanske skulle det aldrig ha blivit synligt. Även precisionen är påtaglig. Eller snarare blandningen av precision och vårdslöshet. Obegripligheten. Här måste finnas en stark historia. Det något mycket undflyende över Ringborgs verk. Något som ger en vila.
Eva Asp
Norrtälje konsthall, Galles gränd 7, Norrtälje. Pågår 14 juni – 20 september 2025
