Innan jag går in i grekiska Loukia Alavanous installation får jag frågan om jag tycker att det är obehagligt med höga höjder eller trånga rum. Efter mitt nekande svar informeras jag om att det bara är att sträcka upp armen om jag önskar avbryta sessionen. Kanske sätts jag lite ur spel redan där.
En kort och svagt upplyst korridor, helt klädd i svart ljudabsorberande material leder in till ett kupolformat rum klätt i samma slags material. Här står fyra liggfåtöljer som efterliknar arkitekten Takis Zenetos design från 60-talet. Fåtöljen har på ena sidan ett halvcirkelformat stålräcke som kan användas till att snurra fåtöljen och ger betraktaren möjlighet att se filmen i alla de 360 grader den erbjuder. En vänlig person från konsthallen placerar VR-glasögonen över mitt ansikte och trär hörlurar över mina öron. Filmen kan jag själv starta med en ögonrörelse.
Så befinner jag mig omgiven av filmen som utspelar sig runt omkring hela min kropp medan jag själv liksom svävar i stolen. Med vänster arm drar jag runt mig i projektionen. Jag befinner mig inuti en bur tillsammans med otäcka gamliknande fåglar som tycks röra sig alldeles intill mig och flaxar över mina ben (som befinner sig utanför projektionen).
Pjäsens berättare förmedlar handlingen genom hörlurarna och snart lyfts jag till hög höjd, färdas genom en byggnad och in i byn som är skådeplats för dramat. Kameran rör sig (och mig) över grusvägar, mellan enkla boningar där barn med masker framför ansiktet verkar följa mig med blicken. Åkningen saktar in bakom två personer som går vägen fram, den följer deras ryggar. Det är den blinde Oidipus och hans dotter/syster Antigone i samtida tappning och så kan själva dramat börja.
I Sofokles pjäs kommer Oidipus i sällskap med Antigone som politisk flykting till Kolonos. Han söker sig en fridfull plats att dö på. De som drivit honom i landsflykt kommer dit för att få honom att återvända eftersom de har förstått att platsen för Oidipus grav kommer att fungera som ett skydd från stadens fiender. Under Oidipus sista tid i livet blir han föremål för politiska förhandlingar, inte olikt det storpolitiska spel som vår tids flyktingar utsätts för. Kung Oidipus lyckades inte ta makten över sitt livsöde men har bestämt sig att ta makten över sin död och gravplats.
Romska amatörskådespelare agerar i Alavanous film, många av dem själva statslösa, och konstnären låter berättelser ur deras liv bli en del av iscensättningen. Platsen för dramat är Nea Zoi, en kåkstad på vägen mellan Thebe och Kolonos. Romerna i filmen har i likhet med Oidipus lämnat Thebe bakom sig, och deras erfarenheter har i så hög grad påverkat filmatiseringen att konstnären kallar filmen för dokufiktiv.
Innan jag såg Alavanous verk läste jag dramat som skrevs för mer än 2500 år sedan. Det är inte nödvändigt, berättelsen är lätt att följa. Filmen blir till en bokstavlig färd genom tid och rum via statslöshet och flykt mot åldrande och död. En gränsöverskridande upplevelse som upplöser min fysiska kropp. Tekniken, som jag är ovan vid, vållar en slags kontrollförlust, det är lite som att somna och drömma. Att färdas mitt i berättelsen utan att kunna ingripa och kommunicera framkallar en känsla av ensamhet.
Fascinerad och omskakad vacklar jag bokstavligen ut ur installationsrummet efter visningen. I trappen upp till caféet tänker jag att det är tur att jag varit på den här platsen så många gånger tidigare, och att desorienteringen nog snart kommer att skingras av det välbekanta. Trapporna känns ändå två eller tre våningar högre än vanligt.
I den angränsande utställningen Konungarikena Elgaland-Vargaland presenterar världsutställningen 2023 lämnar jag det digitala och träder in i det mer analoga. Medan Sverige firar att det är femhundra år sedan Gustav Vasa valdes till kung och 50 år sedan Carl XVI Gustav efterträdde sin farfar, firar kungarna av Elgaland/Vargaland sina 31 år på tronen. Regenterna, konstnärsduon Leif Elggren och Carl Michael von Hausswolff är själva grundare av nationen som består av gränserna mellan världens alla länder.
I glasmontrar och på väggar visas den formalia och de symboler som etablerar en nations styre. Flaggan, nationalhymnen och en betydande mängd fakturor som skickats till de länder som på olika sätt färdats över KREV:s gränslinjer visas upp. Här går det att studera nedslag i historien – olika konstaktioner i Elgaland/Vargalands (KREV:s) namn. Ambassaderna och konsulaten som grundats redovisas liksom annekteringen av de dödas ö, Isola di San Michele, i Venedig. Staten har även utsett vissa gränstillstånd, exempelvis gränsen mellan sömn och vaka, som tillhörande nationen.
Konstnärerna sätter med sin fiktionaliserade stat ljuset på alla nationsgränser jorden runt. Hur konstruerade de i grund och botten är, och hur sårbara. Gränser är ju i sig en fiktion som blivit verklighet så varför kan inte dessa två konstnärer omvandla dem på nytt? Deras idoga försök att bli medlemmar av FN tyder på en ambition att försvåra kränkningar och invasioner. När kartor ändå ritas om och villkoren kring medborgarskap förändras borde väl en nation kunna vara en nation trots att den sträcker sig mellan alla andra stater runt hela jordklotet? Den konceptuella iscensättningens lekfullhet rör upp lager av frågeställningar.
Att det är två vita män som utropat sig till kungar och författat en konstitution blir till lysande satir över både historia och samtid. Men det går inte att låta bli att undra över hur mycket själva sättet att se på konstprojektet har förändrats över tid. Landet som beskrivs är en slags utopi där medborgarna förses med evigt liv och även de döda erbjuds plats. Samtidigt väcker den starkt växande nationalismen i världen och övergreppen som sker i dess namn en olust inför hela idén. De senaste trettio årens händelser adderar en välkommen komplexitet, en pågående möjlighet till revidering av verket och dess historia. Konstprojektets lek med att falla på eget grepp ger betraktaren mandat att mejsla fram egna tolkningar, låta sig roas och oroas
Här finns en passexpedition där du kan ansöka om eget pass och medborgarskap. Till vänster hänger två videofilmer där ”kungaparet” tränar på bugningar och vinkar på regenters vis. Efter denna presentation av staten fortsätter utställningen i ytterligare ett rum. Där står nationens identitetsskapande objekt uppställda på hyllor längs den ena väggen. Alltifrån nationalrätten (på burk) till nationalvinet och kungarnas signaturparfymer.
Flera ljudinstallationer fyller rummet med både vackra och oförklarliga ljud.De sju dödssynderna visas upp, en tand för varje, ackompanjerade av ljudverk och illustrationer.Leken med nationalismen och dess betydelsebärande symboler är direkt speglade i dödssynderna på andra sidan av rummet.
Jag slår mig ner på en stol och betraktar filmen av bron Passerelle de Carmignan som överlämnats av staden Bagnols-sur-Cèze till KREV. Under den timslånga loopen möts människor, krokar arm och går gemensamt vidare. Flodens vatten rör sig under bron som oroväckande nog saknar räcken. Bilar saktar in som för att pröva att bron håller, innan de kör vidare. Det händer så pass lite att andra tankar om utställningen får plats och tar form.
Är det megalomana nationsprojektet i själva verket en täckmantel för något mycket mer privat? En identitetsproduktion ur två personers längtan efter sammanhang? Iscensatta jag-tillblivelser och bearbetningar den egna dödligheten?
Konstverk som samtidigt sträcker sig både bakåt och framåt i tid, som är ständigt pågående, har potentialen att förändras både inifrån och utifrån. Alavanou låter Sofokles drama sträcka sig rakt in vår tid i ett verk som sätter de sinnen som härbärgeras av kroppen ur spel. Jag blir temporärt skyddslös och förs närmare de verkligt skyddslösa i verket.
De sista orden i filmen handlar om att Oidipus efter sin död kommer att vägleda oss från sin grav. Då blir löften om evigt liv och dödas medborgarskap under KREV:s nationsflagga plötsligt lite verkliga. För mänskligheten har ju fortsatt att utvinna kunskap ur Oidipus öde, inte minst ifråga om det opålitliga herraväldet över det egna jaget.
Emma Warg
Accelerator, Frescativägen 26A. Utställningarna pågår 11 mars – 18 juni 2023
