Linda Bjernelds utställning ”D-d-d-d-ding” är ruskigt väl genomförd. Faktiskt en av de bästa jag sett den här säsongen, så skynda dit innan den stänger i veckan. Varje verk tillför en aspekt till helheten, som mer har karaktären av en installation än av en arrangerad samling målningar, teckningar och fotografi. Utställningen upplevs vidöppen, och samtidigt förtätad. Tydlig, och ändå mångbottnad. Det är befriande att vistas i den.
Och fascinerande att betrakta Bjernelds stora upptecknade målningar av klockor. Av märkliga klockspel. Formerna tunga och tömda på samma gång, spröda. Endast deras konturer markerade med kol, volymerna skissartat skuggade av svarta sprejmoln. Klockornas innanmäten vibrerar, som av en avlägsen klang. Ett ohörbart larm, utlöst av fara. Ett ljud som inte förmår spräcka hinnan mellan bild och värld, men som gestaltas i målningen. Omvandlas till intensitet och närvaro. Ett läte i bild.
Också en mjukhet finns. Med drömlika himlar, flödande ljus. Luft.
I den märkliga tid vi genomlever är det lätt att uppfatta de målade klockornas visuella varningsljud som spår parallella med vår verklighet. Ett kusligt samband som förstärks av de tecknade porträtten av män, som hänger på rad vid rummets öppning. Också teckningarnas titel, ”Upptagen med döende”, tycks understryka en referens till dagens situation. I katalogen läser jag att konstnären tecknat av foton av syrier som burit bort sina döda vänner och landsmän. Ansiktena skuggor från en bortglömd konflikt. Men bilder rymmer ju alltid flera bottnar, och Bjerneld tycks arbeta med en sorts adderande logik. Med lager som vidgar världen.
Verken i det angränsade rummet fördjupar tematiken. I en liten målning av ett brinnande stearinljus strålar skenet, paradisiskt. Den samtalar med en annan i samma blygsamma format. Undertrycket i ”Ja, det kommer vara sång” är nästan ohållbart för den lilla ytan. Jag ser hur en figur blåser i en trumpet. På väg att spränga bilden inifrån. Instrumentet avbildas rakt framifrån så att det blir en virvlande cirkel. De skelettlikande fingrarna griper tag, måleriet återigen närmast antytt, men ligger säkert över duken. Det är inte bara här som ekon och lärdomar från Munch gör sig gällande. Av hur känslor överförs till färg, aningar blir valörer.
Är det förflyttningar Bjerneld iscensätter, här och i de andra målningarna? Rubbningar, förskjutningar. Livsval, avgöranden? Ofta med musiken som en kraftfull katalysator.
De tecknade vittnena får en motpol i en olycksbådande gulfärgad gestalt. Fartblind på väg rakt framåt. Mot avgrunden utan att titta åt sidan. Huvudet är förresten redan upplöst. Med dagens fångst i händerna. Den har inte framtiden för sig.
För nog ruvar hoppet istället i en monter där fler teckningar ligger. Hoppet och tilliten ligger som en underton ändå. Här återkommer klockorna, nu havande. I deras former växer ett foster. Jag är säker på att det hör hjärtljudet.
Magnus Bons
Foto: Jean Baptiste Béranger. Konstakademien, Fredsgatan 12. Utställningen pågår 14 mars – 14 juni 2020
Utskriftsvänlig version
