Nyligen återsåg jag Gunvor Nelsons film ”True to Life”, ett sent verk av den svenska experimentfilmaren, som är ett närgånget iakttagande av insekter och växter. Då och då förekommer i filmen ett stillsamt strilande av vatten över plantorna i Nelsons trädgård. Det upplevs som ett slags befrielse eller ett renande bad, men är ju i själva verket en vardaglig detalj i växternas skötsel. Nelsons uttryck ligger en bit från Lena Cronqvists, men jag kommer att tänka på hennes vattenstrålar när jag ser Cronqvists sena målningar av änglar, som fått ett eget rum i den stora – och alldeles hänförande – separatutställningen på Liljevalchs.
I Cronqvists målningar är det änglarna som vattnar människorna, som nakna har placerats på små runda podier. Människorna höjer armarna som för att skydda sig mot vattnet eller i en hälsning. Situationen och kroppsrörelserna ekar av Hills övergångsmålning kallad ”De sista människorna” – två etermänniskor på en sten vid havet – men det som Cronqvists gestalter är inblandade i liknar mer en initierande återfödelse.
Änglarna har hon hämtat från renässansmålaren Giotto, och liksom i hans målningar uttrycker de inlevelse med människornas bedrövelse. Även Cronqvists änglar håller för ögon och öron, som i aversion av det pågående. De svävar vakande över bildernas gestalter, som över lag är mer summariskt målade än änglarna. Det är änglarna som är huvudpersoner här, till skillnad från hos Giotto, och människornas diffust antydda kroppar befinner sig på avstånd. Här finns ytterligare ett släktskap med Nelson, som mycket medvetet spelar med skärpa och oskärpa i sina filmer. Både Nelson och Cronqvist använder greppet för att bygga kontrastrika betydelser. Hos Cronqvist är det också ett sätt att skapa djup i hennes annars märkligt ytmässiga bilder. Genomgående arbetar hon med en fruktbar spänning mellan målningens plana utbredning och figurernas kroppslighet.
När så många av Cronqvists självporträtt – eller passar självbilder kanske bättre? – kan betraktas efter varandra, blir det också tydligt hur pass olika målade personerna i dem är. De är inte samma, trots att de liknar varandra så. Cronqvist söker inte porträttlikheten, den blir istället ett hjälpmedel för allt som ska in i målningarna. Och för det som vi uppfattar att bildernas personer representerar. I utställningens två inledande salar täcks väggarna med några imponerade sviter av Cronqvists så karaktäristiska ”självporträtt”. I den första salen står hon passiv framför bordet i bildens nedre del, också det en typisk bildlösning som på enklaste sätt skapar rumslighet. I den andra salens bilder är hon aktiv och utför handlingar av olika slag med händerna. Men hur varierade är inte uttrycken hon bär? Hur olik sig själv är hon inte? Visserligen oftast med den blå arbetsrocken, signalerande hennes roll som konstnär, men ibland är ansiktsdragen enbart antydda, liksom försvinnande in i duken, ibland precist modellerade med färgen.
Cronqvist har rört sig mot en allt större förenkling i sitt måleri. Mot en koncentration av motiv och innehåll, och närmare ett lättare avklarnat anslag, som samtidigt rymmer avgrunder av allvar. Det finns ingen paradox i detta, utan snarare något självklart avväpnande. Cronqvist har renodlat sin känsla för rytm och atmosfär på ett häpnadsväckande sätt, och i Liljevalchs genomgång över Cronqvists rika produktion från de senaste två decennierna framträder en konstnär i total behärskning av sitt uttrycksmedel.
Möjligen innehåller utställningen för många verk? Vid mitt andra besök märker jag av en viss mättnad och tänker att ett stramare urval skulle tjänat helheten. Liljevalchs är stort och Cronqvists återanvändning av några få motivkretsar blir ibland tröttande. En del av hennes mindre verk borde kanske valts bort, för att avsätta några rum enbart åt skulpturerna – som nu, en aning orättvist, får slåss om utrymmet med de dominerande målningarna.
Men jag kan inte släppa änglamålningarna. För mig utställningens verkliga överraskning. Änglarna förekommer tillsammans med eld eller vatten, människorna i målningarna antingen badar eller har tänt en brasa intill en grav. Några små kroppar ute i vattnet är rödfärgade, men återger deras hud en eldsvåda eller solnedgången? Varför alltid eld eller vatten, värme eller avkylning? Vad är det som brinner, och vad slocknar? Vi ser det inte, men Cronqvists mästerliga färghantering får oss att förnimma närvaron av det som inte avbildas.
Adress: Djurgårdsvägen 60, Stockholm
Utställningen pågår under perioden 12/10 – 6/12 2014
Magnus Bons (text), Mattias Lindbäck (foto)
Utskriftsvänlig version
