I mitten av rummet en stor silvrig svävande zeppelinare som speglar sig i ett lika silvrigt golvsegment – och i ett hörn ett intrikat vakttorn sammanfogat av utstansade delar i gjutet stål och försett med signallampor och en förbirullande LED-text. Bara centimetrar skiljer tornkrönet från innertaket.
Så uppstår en häftig polaritet i det relativt begränsade utrymme på Göteborgs konstmuseum där sydkoreanska Lee Bul visas. Om zeppelinaren nästan lyckas chockera med sin förföriska innehållslöshet så är tornet – Aubade V – uppenbart laddat med något konkret, som ändå åter vinklas in i det mytiska.
För den tolkningsvilliga relativiserar zeppelinaren våra begrepp om en fantastisk framtid – en framtid som nu är patetiskt förfluten och katastrofalt ödelagd, om så bara genom zeppelinaren Hindenburgs våldsamma explosion 1937. Tornets metallkonstruktion däremot har direkta kopplingar till vakttorn i den icke-militära zonen mellan Syd- och Nordkorea, några av dem demonterade och nersmälta under en töperiod 2018.
Det är den metallen Lee Bul har återanvänt (nu är det politiska läget frostigare igen). Men titeln Aubade är också ett begrepp inom den äldre musiken för det ögonblick när de älskande måste skiljas åt. Alltid i gryningen. Och kanske med en dröm om återförening.
Samtidigt blir den svarta tornskulpturen en påminnelse om hur ”tornet” förenar en framtidsvision (Eiffeltornet, Tatlins torn) med samtidens övervaknings- och kontrolltorn. Inte fullt lika tjusiga. Så den innehållslösa men läckert fotograferingsinbjudande silverne zeppelinaren och Aubade V är nog släktingar ändå.
Lee Bul är född 1964 och när hon nu ställs ut separat i Sverige för första gången så är det med ett tiotal verk från en senare period. Estetiskt är det antagligen till utställningens fördel. Men det rör sig om en lång karriär som sträcker sig från ett repressivt Sydkorea till ett land som vi idag kanske mest associerar med plastikkirurgi och lättsam Gangnam-style i en stark ekonomi. Lee Buls tidigare verk omfattar såväl våldsamma performances som groteska cyborgskulpturer som kritiskt kommenterade synen på kvinnan och kvinnokroppen. Verken på denna utställning kommunicerar på en mer poetisk nivå, öppen för metaforik och symboler – och med en starkt verkande skönhet.
Allra mest överdådig är hyllningen till den tyske arkitekten Bruno Taut (1880-1938), en hängande skulptur som leder tankarna till en urspårad takkrona med till synes orimliga materialkombinationer: kristall, härvor av glaspärlesnören, kablar, kedjor – en fest inte bara för ögat utan för hela kroppen som kan röra sig runt den, samtidigt som associationerna har problem med att placera den på ett rimligt ställe bland de antydda referenserna.
Återigen adresseras aldrig förverkligade framtidsdrömmar, närmare bestämt Tauts arkitektoniska utopier i glas, främst bevarade i hans skisser. Idéer som hade ett annat samhälle som förutsättning. Trots att intrycket är mäktigt dyker ett gammalt ord som ”tingel-tangel” upp i huvudet, medan det lika gamla ordet ”trasgrann” känns alltmer malplacerat när jag närmar mig skulpturen Scale of Tongue (Untitled): den i olika textila material svepta skepnaden av MV Sewols akter när färjan går till botten i Gula havet i april 2014.
En internationellt uppmärksammad katastrof som krävde 306 döda, de flesta studenter som hade anmodats att stanna kvar i sina hytter i väntan på undsättning. En inbyggd fläkt får textilierna att lätt röra på sig. Känslan av klaustrofobi paras med intrycket av något spöklikt, odött: kanske själva minnet.
Starka kontraster, trots intrycket av estetisk enhetlighet. Målningarna på väggen kan tyckas erbjuda en frizon från referens- och utsagomaskineriet, samtidigt som de leder in i en särartad asiatisk eller rentav koreansk materialhistoria: lackarbeten, hyvlad pärlemor. I serien Perdu har mönstren och de vindlande slingorna skrapats fram ur lager på lager av lack och pärlemor och akrylfärg, medan Untitled (Willing to be Vulnerable) blir ett magiskt pärlemorskimrande collage av flera teman: luftfarkoster, krigets mynningar, knappt anade städer, antika eller futuristiska: en fantasy- eller spelvärld där också det otäcka blir sagolikt. Kanske en förfluten framtid, alltjämt kvar i det potentiella, löftesrika.
Mikael Olofsson
Göteborgs konstmuseum, Götaplatsen, Göteborg. Pågår 11 mars – 27 augusti 2023
