Knappt har projektorlamporna till Nan Goldins analoga och digitala diabilder svalnat förrän det är dags att slå på apparaterna igen. I och för sig är tekniken – eller hellre teknikerna – annorlunda denna gång, men rötterna i New Yorks avantgardekretsar är desamma. Multimediaartisten Laurie Anderson är en lika internationellt omsusad konstpionjär som nu, lite olyckligt avlöser Goldin i en stor retrospektiv presentation på Moderna. Med såväl VR- som AI-verk, teckning, skulptur och foto, konsertklipp och ljud – och olika blandformer.
Timingen kunde varit bättre, och har väl med coronaförskjutning att göra, för steget mellan dem känns knappast. Märkligt ändå eftersom de är rätt olika som konstnärer, men har antagligen med storstadens avtryck att göra. Att de båda lever och verkar i det stora äpplet framkallar en stämning i luften och ger en sorts mörk frihetskänsla till verken som nuddar vid svårgestaltade begrepp som evighet och sanning.
Men det som framför allt förenar Anderson och Goldin är berättandet. Berättandet av historier löper som en röd tråd hos dem båda, om än av motsatt slag. Där Goldin är personlig och utlämnande är Anderson filosofisk och reflekterande, och sysslar mer med funderingar kring varat och tiden. Och framtiden.
Under en konsert som Anderson gav i samband med öppningshelgen berättade hon en historia om en flock fåglar som flög och flög. Det var långt innan jorden bildats och ingen rastplats fanns. Det fanns heller ingenstans att begrava fåglarna som dog under färden, så därför bestämde sig fåglarna för att lägga sina döda vänner i bakhuvudet. Och det var så minnet kom till.
En typisk Laurie Anderson-betraktelse av tillvaron. I utställningen på Moderna finns många fler, ofta berättade med hennes karaktäristiska lena men bestämda stämma, och till ackompanjemang av en elektrisk violin.
Hennes tidiga hybridinstrument ligger i montrar och i en suddig video spelar Anderson på dem. Det låter som när någon pratar baklänges, och där i utställningens början finns också en serie alldagliga svartvita fotografier där hon leker med en spegel. Det är inte bara hennes flickaktiga utseende med hårspänne som gör att jag associerar till Lena Cronqvist. Också hur Andersons ansikte förvrängs och hur hon placerar en del av det bakom spegeln. Det har med leken att göra, och med utforskandet av såväl det oskyldiga som det mer otäcka.
”Absent in the present: Looking in the mirror sideways”, som också blivit utställningens titel förmedlar rätt väl vad den handlar om – om allt som är frånvarande i det närvarande och att betrakta detta lite från sidan.
Det kan röra sig om en avliden make – Lou Reed figurerar på ett par ställen – eller en avlägsen släkting – hennes farfar som emigrerade från Sverige med sina föräldrar. Hans livshistoria visar Anderson i en svit fejkade dagerrotyper framställda med senaste AI-teknik. Jag ser en liten pojke i en vagn som också är en åsna (!), hur han allvarligt blickar tillbaka från Amerikabåten och i sitt bröllopsfoto om tioåring. Alltsammans gestaltat i en skev spegling och mix av gamla och nya tekniker, helheten en påhittad eller snarare utvidgad verklighet.
Samma sak i VR-verket ”To the moon”, som i och för sig spinner vidare på supermakterna USA, Ryssland och Kinas pågående kapplöpning i rymden, men där besökaren får sväva i rymden ovanför månens skrovliga yta, och rida på en åsna fram till kanten av en oändligt djup krater. Det är hisnande och övertygande gjort, även om tekniken säkert kommer utvecklas betydligt. Men jag skakar snabbt av mig rymdflygningen, som mest känns som ett underhållande sidospår.
Även Andersons enda uttalat politiska verk på Moderna, om en oskyldig Guantanamo-fånge hänger lite i luften – naturligtvis ett sorgligt och upprörande öde, men som per automatik inte blir ett fängslande konstverk. Mohammed el Gharani gestaltas som en berättande jätte, projicerad på en överdimensionerad sittande skulpturkropp. Jag studerar det absurt utdragna perspektivet mer än jag lyssnar på hans berättelse.
Då är fotografierna av en sovande Anderson i domstolar och ute på gator och torg mer direkt gripande. En absurd vardagshandling kring hur offentligheten påverkar drömmandet.
Och det är väl på gränsen mellan dröm och verklighet, mellan lagren av minne, glömska och medvetande, och vägen fram till utslocknandet som Anderson helst rör sig. Och där hennes konst också känns som mest levande. I olika verk återberättar hon historier om hur hon som barn bröt ryggen efter ett misslyckat simhopp och hur hon räddade sina tvillingbröder från att drunkna. Sant eller inte spelar mindre roll, det är fantasirikedomen och den lågmälda intensiteten i Andersons berättelse som får en på fall.
Allra bäst till sin rätt kommer den i rosade biofilmen ”Heart of a dog”. Med utgångspunkt i sin älskade terriers bortgång inleder hon ett fritt spekulerande kring stort och smått, om allt mellan himmel och jord. I ett fängslande flöde av flerskiktade bilder och med en atmosfärisk ljudmatta fångar Anderson något väsentligt kring allas våra tankar om vår vistelse på jorden.
Betydligt mindre lyckad är gestaltningen mitt i utställningen som ägnas åt Andersons pågående arbete med operan ”The Ark”. I det mörka rummet snurrar en discokula runt, runt och kastar mönster av reflexer med- och motsols på golvet, en eka vattenfylls sakta och ett moln av bomull generar bilder och text. På en stor skärm visas citat omväxlande av Warhol och Dostojevskij, tillsammans med Andersons egna teckningsklotter på en svart tavla.
Väldigt vagt och påfallande lite innehåll för att fylla ut och försvara ett så stort utrymme. Om det inte är så här den praktiserande buddisten Anderson vill visa på världens ömsesidiga tomhet. Att där inte finns någon kärna, hur mycket vi än söker och tycker oss skymta den.
Magnus Bons
Moderna museet, Skeppsholmen. Utställningen pågår 1 april – 3 september 2023
