Laleh Kazemi Veisari på Belenius

Mitt i utställningsrummet står två divaner i bleka färger, uppställda tätt intill och mittemot varandra. Runt om på väggarna hänger små, vackert ramade pergamentgula dukar i sviten Manquent, som består av minimalistiska och repetitiva målningar. Tunt målade lodräta linjer som mörknar eller ljusnar beroende på vinkeln jag betraktar dem från. Tunna blyertsstreck markerar gränsen för linjernas utbredning och det finns luckor, tomma rektanglar i mönstren. Det ser ut som bildsatta texter, utan text och utan bild, eller flaggor utan färger och symboler. Målningarna är milda och torra till sitt uttryck och när jag går nära ser jag att strecken skevar något, linjerna har dragits lite för långt för att stegvis anpassa sig till den tomma geometriska figuren. Titeln indikerar att något saknas, vad eller vem som försvunnit eller uteslutits är upp till betraktaren.

Divanerna ser lite för långa ut, ryggstödet är brant och de är på tok för smala. De ser ut att vara perfekta för en modell, liggandes på sidan, vänd mot sin betraktare. Men odalisken verkar ha rest sig upp och lämnat rummet? Jag läser i utställningstexten hur installationen växt fram ur en rad museibesök i Wien, och ur Laleh Kazemi Veisaris kraftiga reaktion på en av utställningarna där. I ett försök att bearbeta sin belastade historia har ett etnografiskt museum ställt två divaner mitt i utställningsrummet, för besökarna att sätta sig på. De stulna artefakterna i form av masker och figurer blickar så tillbaka på besökarna på divanen; en bärande symbol i psykoanalysens stad.

Utställningens titel Of Silica, betyder ”av kiseloxid”. Och eftersom glas görs av kiseloxid, för titeln min tanke till de omslutna och avgränsade artefakternas vitriner och vidare till Sylvia Plaths glaskupa. Kazemi Veisari arbetar med förflyttningar och rubbar inte bara betydelsen av ett ting utan i förlängningen, även själva förståelsen av vad ett ting är och kan vara.

Ensam på väggen mitt ibland sviten Manquent hänger en ensam duk utan ram: Study for an Empty Pedestal. Bilden föreställer en piedestal som utan objekt berövats sin funktion och själv omvandlats till huvudobjekt. Är det en stulen antik staty som lämnat piedestalen eller en sydstatsgeneral? Det är en förflyttning som är talande för utställningens tematik: det som utelämnas påverkar vår upplevelse av omvärlden, men fortsätter att existera i form av sin frånvaro, som negation. Det som ställs på piedestal kan behöva rivas ner.

I Freuds mottagningsrum stod inte bara divanen, vid dess huvudända och runt hans egen fåtölj fanns också hans samling av antika statyetter. I galleriets inre rum hänger målningen Sphinx, Separated, en sfinx kluven i två halvor och utan sin lejonkropp. I Sofokles berättelse om Oidipus är Thebes folk fångade i sin stad som vaktas av en sfinx, varje besökare blir dödade av Sfinxen, om de inte svarar rätt på dennes gåta. När Oidipus svarar rätt på gåtan kastar sfinxen sig utför ett stup och krossas.

Folket blir befriat men sen vet vi hur det gick för Oidipus. Det förflutna håller fast oss med sin tvingande struktur. Vi sliter med att bli fria vårt förflutna, men vår skugga faller framåt, när vi rör oss in i framtiden är vårt förflutna redan där. Det finns inte längre men det finns ändå.

Laleh Kazemi Veisari drar fram det saknade, bortrövade och förtingligade ut i ljuset. Det är lite som att vandra runt i en dikt av Gunnar Ekelöf: ”Det enda som finns /  i detta som finns / är det som i detta / är någonting annat.”

Emma Warg

Foto: Belenius, Ulrikagatan 13. Utställningen pågår 13 november – 10 december 2021

Utskriftsvänlig version