Den grekiska mytologin återberättas gång på gång, sekel efter sekel, i ett register från barnsagor till filosofi, från spänningslitteratur till psykoanalys; myternas inverkan på västerländsk kultur är omätbart, tolkningsdjupet till synes bottenlöst. I den äldre västerländska konsthistorien är grekiska myter den vanligaste motivkällan näst de bibliska berättelserna, ofta i förmedling av den romerske poeten Ovidius ”Metamorfoser”, Ovidius som också var en av Shakespeares största inspirationskällor.
Hur det idag står till med den grekiska mytologin betraktad från en svensk horisont är svårt att säga, men böcker som Madeline Millers Kirke och Pat Barkers Flickornas tystnad kan ha gett impulser till ett nytt intresse, kanske just för att de påbörjar en nödvändig process: återberättandet som en motberättelse, en intresseförskjutning från det oreflekterat manliga perspektivet till det kvinnliga. Det tog några tusen år.
Den bosniska konstnären Lala Raščićs videoverk EE-0 på Röda sten är också en radikal motberättelse. Här är det myten om den stolta väverskan Arachne hon iscensätter, Arachne som blir straffad och förvandlad till spindel av den avundsjuka gudinnan Athena efter att ha förlorat i en riggad vävnadstävlan.
Det är mäktigt. Ur mörkret talar Arachnes svarta huvud, negativt projicerat och täckt av ett vitt spindelvävsliknande mönster (som enligt programbladet egentligen är en traditionell brudsminkning från Kosovo). I tvåkanalvideons båda mot varandra vinklade bildfält bryter Raščić optiskt upp sin egen kropp och blir åttaarmad, åttabenad, men framför allt gäckande, svårinringad, som ett hot, som ett löfte, och texterna arbetar raffinerat med mytologiska allusioner och tolkningsglidningar och exakt inplacerade rim. Filmen visas på fjärde våningen och är 36 minuter lång – ett torrt konstaterande som kanske också kan fungera som tips, eftersom besökarna med tanke på Röda stens rumsliga logistik någonstans där ofta börjar tappa orken.
Arachne väver vackert, men i de framvävda bilderna finns också sanningen om gudarnas många förbrytelser (ordet text är härlett från latinets textere, ”att väva”). Hon förlorar, förstås, gudarna får alltid sista ordet, och med sin väv söndertrasad försöker hon hänga sig. Athena, något blidkad av sin förmenta seger, säger att i en tråd ska du också hädanefter hänga. Och väva vackrare än någon annan. I egenskap av spindel.
Så förvandlas Arachne till spindel. Men om tidigare i den nutida konsthistorien Louise Bourgeois lät sin döda mamma, väverskan, textilkonstnären, restauratören av gamla gobelänger, i skulptur förvandlas till spindel – enligt Bourgeois en god symbol – så blir Raščićs Arachne radikalare: de nya vävarna ska transformera verkligheten, med kvinnliga förtecken. En ”dark web” som när Olympens boningar ligger i ruiner introducerar en ny tidsålder, ”arachnocene”, men som också, tubformad, starkare än kevlar, kan bilda ett ”loophole” in i andra universa, nya verkligheter.
I Raščićs fiktion blir Arachne till slut en cyborg på ett rymdskepp ironiskt kallat Euorpa Enterprise, med muserna i släptåg, en anspelning på Europa som rövades bort på våldtäktsguden Zeus tjurrygg, Zeus som så ofta i en ny skepnad för nya övergrepp.
Det är intensivt och informationstätt. Men i Röda stens sedvanliga huvudarena och trumfkort ”Katedralen” är rymden vid och kopparskimrande och ljuder dessutom vackert av Göteborg Baroques tolkning av passager ur Monteverdis sista opera Poppeas kröning (1642), ett samarbete som också skulle ha resulterat i föreställningar på plats. De stora sköldliknande fat som svagt gnisslande roterar framför högtalarna anspelar på en gammal sydslavisk kvinnlig tradition, ”tjepisanje”, ungefär ”att sjunga i pannor”, en referens som kopplad till Poppeas stämma öppnar upp för tolkningar som för mig förblir undanglidande (denna ständiga förhandling mellan programbladets utsagor och det man som besökare upplever).
Ett arrangemang av gyllene masker på ett podium skapar, bara genom att belysas av enkla lampor, ett vackert men hotfullt skimmer av spöklika och krigiska ansikten på väggen. Mitt emot videoprojiceras Raščić själv i monumentalformat iförd en kopparrustning som med kontaktmikrofoner också blir ett skramlande instrument – här är hon gorgonen Medusa, den av Poseidon våldtagna och senare av Perseus dödade och dekapiterade, gorgonen med ormhåret och blicken som förstenar.
Själva rustningen med sitt ansiktsvisir vilar i en monter och ger associationer till såväl rituell begravning som till ett slags hopfogning, läkande. ”Låt oss stjäla tillbaka gorgonens huvud och återförena det med hennes kropp” löd en av raderna i EE-0. Och skaka dammet av myterna för att berätta och motberätta dem på nytt.
Mikael Olofsson
Röda Sten Konsthall, Röda Sten, Göteborg. Utställningen pågår 6 februari – 5 april 2021
