Antik- och inredningsbutiker lyckas sällan särskilt väl när de försöker vidga sin verksamhet åt konsthållet. Oftast för att konsten i sammanhanget älskas på samma sätt som de övriga inredningsprylarna och därmed reduceras till en, måhända vacker, artefakt bland andra.
Men när Kristina Erikssons måleri och skulptur flyttar in i den lilla butikslokalen Esteten på Linnégatan på Östermalm fungerar det. Dels för att man har förstått att tömma lokalen tillräckligt mycket och de få saker som inte låtit sig flyttas är nötta nog för att klara Erikssons dova grundton. Dels för att Kristina Erikssons arbete, en skenbar lågmäldhet till trots, bygger på en ilsken punkighet som knappast håller käften (eller tjeften som man säger i hennes familj) för något så futtigt som de förutsättningar omgivningen tillhandahåller.
Ett fåtal stora, äldre målningar, ett par mindre nyare, några teckningar och ett bord med keramiska skulpturer. Några av bilderna skulle kunna vara en blinkning till Erikssons framlidna livskamrat Torsten Andersson, men där Andersson föreföll sysselsatt av en pågående undersökning verkar Eriksson mer intresserad av att vända världen ryggen. De objekt och gestalter som fyller målningarna omges av ett stort och vibrerande mellanrum, och formulerar naivt expressiva stilleben av en flyktig känsla av liv, snarare än saker med en bestämd symbolisk laddning. Det är gäckande och magnetiskt.
En av de få teckningarna skulle kunna vara en avsiktsförklaring. Under en snabbt tecknad apa, dold av ett svart närapå fyrkantigt färgfält har konstnären skrivit: “Det jag sökte fann jag inte / och det jag inte fann / kunde inte leda mig vidare.”
En del lyrisk bitterhet, en del ilsken spleen och en del hastigt skissad apa. Där har ni ett fängslande konstnärligt recept!
Sebastian Johans
Foto: Magnus Bons. Esteten, Linnégatan 29. Utställningen pågår 12 – 28 oktober 2017
Utskriftsvänlig version
