Konsthantverk, konstslöjd. Gamla dammiga prydnadsföremål förevigt fastvuxna i historien, mormors mossiga samlingar och gammelfarmors bleknade fingerfärdighet. Associativt borde Arkitekturmuseets Konstslöjdsalong 2010 vara allt annat än samtida. Men hjärnans invanda spår är inte alltid så nutidsförankrade, och verkligheten ofta en annan än den påtänkta. För när Arkitekturmuseet och Formmuseets vänner går ihop och genom juryurval komponerar en konsthantverksutställning är resultatet allt annat än gammaldags förutsebart. Men frågan om genrens relevans i samtiden är helt klart närvarande.
Är det meningsfullt att idag göra en konstslöjdutställning, frågar sig professorn i designhistoria och tillika jurymedlemmen Kerstin Wickman. Utställningens svar på frågan är ett lekfullt, utmanande, humoristiskt utropat: ja! Till största delen exponeras ett urval som både är medvetet förankrat i sin historia av folklighet, i sin tradition av funktionalitet, och samtidigt intellektuellt, konceptuellt och konstnärligt i klang med nuet. Här finns Evelina Hartwig och Marie-France Hartwigs “Docka” (bilden ovan), ett litet litet huvud i stengods utifrån vilket rött garn vrider sig; ett slags olycksbådande barndomshistoria. Eller Ulrika Berges “Flytväxter”, en nätt, svävande sytrådsskulptur som stilla rör sig i vinddraget från förbipasserande och kastar subtila skuggor över golvet, ett litet stycke poesi i all sin enkelhet. Även Lars Torvaldssons skräpdokumentation fångar intresset; de estetiska kvaliteterna hos diverse insamlat skräp undersöks och ”förfinas” i serien “Golden Trash”, en inte helt nydanande tanke men nog så egen i sitt utförande. Allihop exempel på hur konsthantverket förmår konceptualisera och röra sig bort från den rent estetiska traditionen för något bredare och djupare.
En genomgående tråd i utställningen är självdistansen, en avlösande humor och lekfullhet, som komplement till mer allvarliga tankegångar. Ofta dyker denna tråd upp i titlarna, som överlag tillför och fördjupar verken, eller i materialens krockar. Här finns kollektivet Fuldesigns “Invasion” där hantverket bokstavligen ger sig på den moderna tekniken, eller Annika Holmérs uppstoppade iller som slagit knut på sig själv iklädd en röd garndräkt (bilden nedan). Subtil och underfundig humor. Överlag är det ett intressant urval, men numreringen av verken är ostrukturerad vilket är en onödighet som tar energi jag hellre lagt på innehållet.
Lite av en underdogposition har konsthantverket ändå, lite fulkulturstämpel. Vilket säkerligen har åtminstone delvis att göra med det folkhemsbundna, funktionella. Men en hel del av det som visas här skulle tåla att kategoriseras med konst som epitet snarare än som prefix till efterföljande hantverk/slöjd. Däremot är frågan om en sådan ombenämning vore att bekräfta det ”underlägsna” i hantverkstraditionen snarare än att lyfta fram den.
”Gränser är viktigare för kulturbyråkrati, offentliga bidragsgivare, för gallerister och kritiker än för utövarna själva (…) Vidmakthållandet av institutionella gränser gör att man inte kan se det som händer i mellanrummen, i själva gränsen” skriver Wickman i en introduktion till utställningen. Jag skulle vilja hävda tvärtom. Att det ena är beroende av det andra, att det ena är en förutsättning, är livgivare och inspiration, åt det andra. Att inga mellanrum skulle existera om det inte fanns rum att existera emellan. Många av de verk som är starkast, är starka just på grund av den position konsthantverket har, positionen möjliggör verken. Att sen genren är en nog så viktig samtidskommentator är en annan femma, en som Konstslöjdsalongen sätter utropstecken efter.
Sara Skoglund (text), Annika Holmer, Matti Östling (foto), Johannes Holmberg/Margit Brundin (foto förstasidesbilden)
