Konstfacks vårutställning är en hektisk och komprimerad historia, bara knappt en vecka att ta del av de nybakade master- och lärarstudenternas prestationer. Ett ganska snålt tilltaget tidsfönster, speciellt som öppningen sammanföll med Kristi himmelsfärd och tillhörande långledig helg.
Synd på så rara ärtor, när man betänker att studenterna tillbringat 5 år i utbildning för att visa upp sina examensarbeten. Pressvisningen var inte heller särskilt välbesökt, och alltför många utställare var inte ens färdiga med sina presentationer dagen innan den stora öppningen. Varför? Efter 5 år på Konstfack borde man ha fått med sig betydelsen av planering och kommunikation.
Årets vårutställning har curaterats av gruppen dotdotdot (Lisa Juntunen Roos, Petter Rhodiner och Amy Worrall), samtliga gamla konstfackare. Att curatera vårutställningen är i sig en utmaning: hundratalet studenter från åtta program ska presenteras på ett – förhoppningsvis – rättvist sätt. I sitt statement talar curatorerna om ”gemensamma narrativ och kopplingar mellan individuella praktiker och projekt” och att man ”utifrån teori, innehåll och process hittar … kollektiva perspektiv, idéer och intressen”. En seriös och lovvärd inställning, men till syvende och sist handlar det ändå om att försöka upprätta möjligheten till en dialog mellan studenter och verk från program där kanske kontakterna kanske inte varit så intensiva.
Resultatet har blivit en vårutställning där alla skärmar och mellanväggar försvunnit. Besökaren har därmed kunnat skaffa sig nya siktlinjer, samtidigt som de presenterade verken/projekten kommit närmare varandra. Det är en förskjutning på gott och ont. Paradoxalt nog fungerar det curatoriska greppet bättre när rummet krymper och möjligheterna till dialog därmed ökar, som i den lokal där Judit Fritz (smycke och corpus), Kajsa Rönnholm (konst) och Charlotte Hedberg (konst) huserar tillsammans.
Judit Fritz smyckekonst kilar in sig i mellanrummet mellan kropp och objekt, och låter de bägge mötas utmed en medvetet otydlig gräns. Kajsa Rönnholms uppförstorade handske av metall pekar i stället inåt, mot minnets domän där storlek och proportioner ställs på huvudet av vår medfödda oförmåga att helt och fullt återkalla det som en gång varit. Den tredje utställaren i rummet, Charlotte Hedberg, går i Hilma af Klints fotspår och gör avsiktligt (får man förmoda) parafraser på hennes rapporter från den andliga världen. Sammantaget förmedlar stämningen i rummet en bild av samtidsmänniskan som ett mångdimensionellt väsen med gränser som hela tiden befinner sig under förflyttning.
Just människans relation till materialen är en röd tråd som löper genom hela vårutställningen, förmodligen under inspiration av vad vetenskapen och tekniken visat oss vara möjligt av sammansmältning mellan biologi, mekanik och digitalisering. Ofta utmynnar processen i visioner om hållbarhet och långsiktig överlevnad, som när Linda Nurk (textil) går in i ett symbiotiskt projekt med silkeslarver som inte bara får producera råmaterialet utan också fysiskt bli en del av det färdiga resultatet. Hennes arbeten åker en hisnande berg-och-dal-bana mellan haute couture, performance och experimentell installationskonst. Utmanande och stökigt vackert.
Nuförtiden är det inte ovanligt att studenterna vid vårutställningen redan etablerat sig yrkesmässigt när de lämnar Konstfack. Linda Nurk är ett exempel, hon har redan samarbetat med flera stora internationella företag och dessutom formgivit klänningar åt prinsessan Madeleine. Adam Ytterberg (konst) öppnade tidigare i år sin debututställning på högprofilerade CFHILL I Stockholm. Hans måleri är av det slag man antingen avskyr eller faller pladask för: en vältrimmad och tekniskt flyhänt mix av folkkonst, graffiti och undergroundserieestetik. Och tråcklar man sig in i hans myllrande måleri finner man sig till sist öga mot öga med en skrattspegelbild av vår samtid.
Vårutställningen på senare år alltid legat lyhört nära samhällsutvecklingen, så att idéer om hur vi skulle kunna hantera både klimatutmaningen och hållbarhetsfrågorna saknas inte heller denna gång. Ändå är det smått befriande att emellanåt stöta på studenter som valt att bara göra sin egen grej, valt att följa en ledstjärna som nog få av oss andra skulle kunna ha upptäckt. Camille Barrington-Wood (smycke och corpus) har gjort en totalgestaltning där hon tussat ihop australisk surferkultur med zenbuddhism, cosplay och den lilla sjöjungfrun Ariel (och kanske något mer). Man letar febrilt efter någon hemlig kod bland de disparata objekten, bara för att till sist konstatera att det nog inte finns någon. Det känns faktiskt välgörande: i skogen av symboler är man för ett ögonblick skyddad från det logiska resonerandets bländade ljus.
Ytterligare ett steg i denna riktning tar John Funkquist (rumslig gestaltning). Han utgår från begreppet entasis, som är den svaga utbuktningen i mittpartiet av en kolonn. Ingen vet egentligen varför den finns där, någon funktion fyller den inte. Vi kan bara gissa. Funkquist böjer och limmar ihop smäckra träribbor till spänstiga konstruktioner, som befolkar Konstfacks källarplan. Både nyttoaspekten och det estetiska raffinemanget lyser utmanande med sin frånvaro – kvar finns bara ett slags fysisk gestaltad teckningskonst som skissar upp spår av energier och spänningar i luften.
Anders Olofsson
Konstfack, LM Ericssons väg 14. Utställningen pågår 20 – 26 maj 2023
