Wow! En smal glasinklädd gång leder från konsthallens träpanelklädda salar till Liljevalchs + platsgjutna betongväggar. Plötsligt står jag i en hög trapphall som leder både uppåt och nedåt. Lite som att jag kommit in i tillbyggnaden bakvägen. Och rör mig i en labyrint.
Här är mer yta än vad som syns från utsidan. Högst upp två stora utställningsrum med ett fantastiskt ljus från taket. Jämnt flödande och utan skuggor. Hängivet ett meditativt betraktande.
Taket består helt av lanterniner – i betong också de, renslipade och skönt fläckade från byggprocessen. Materialet känns inte kallt eller naket utan mjukt omslutande, och får råda ensamt i nästan hela byggnaden. Bara golven och väggarna i utställningsrummen av trä. Om det är en teknisk kompromiss eller lyckad materialmix får väl framtiden utvisa.
Öppningsutställningarna med arkitekten Gert Wingårdh och formgivaren Ingegerd Råman i varsitt rum speglar tillbaka på byggnaden de skapat tillsammans. Och blir ett naturligt sätt att bekanta sig med Stockholms nya häftiga konstrum. Råmans avskalade presentation av glascylindrar anknyter fint till hennes fasadmönster. Wingårdh bjuder oss en personlig berättelse om hans väg till arkitekturen och bakgrunden till tillbyggnaden. Intressant och berörande att läsa om inspiratörer som Louis Kahn, Peter Zumthor och Klas Anshelm.
Men varför är Bea Szenfeld också en av invigningsutställarna? Hur hennes pappersobjekt ingår i bygget förstår jag inte. Men ser mycket fram emot hur huset kommer ta emot kommande konstverk.
Magnus Bons
Liljevalchs +, Djurgårdsvägen 60. Utställningarna med Gert Wingårdh och Ingegerd Råman pågår 12 augusti – 17 oktober. Bea Szenfeld visas 12 augusti – 12 september 2021
