Mamma Andersson, Glömd/Forgotten, 2016, oil and acrylic on panel, 100x122cm
Beskriv din konst med tre ord: Färgen, rummet, psyket.
Hur ser din arbetsprocess ut? Jag går till ateljén i stort sett varje dag. Där målar jag, tecknar, läser, tittar, lyssnar på musik ibland också på radion. Många dagar kan för en utomstående te sig lika. Men för mig är det en stor skillnad beroende på var jag befinner mig i årstid och process, även dagsformen gör skillnad. Om man jämför en av mina arbetsdagar idag med en arbetsdag för låt oss säga tio år sedan, så tror jag att det är väldigt olika.
Vad inspireras du av? Av många olika saker. Tiden är någonting mycket intressant. Egentligen är det här en omöjlig fråga. Ett enkelt sätt att försöka förklara är: En detalj kan föda en hel komposition.
Vilka bilder har du omkring dig där du jobbar? Jag har väldigt mycket böcker. En hel byrå med utklippta bilder. På väggarna i min ateljé hänger affischer på konst jag gillar, vykort och porträtt – både foton och målningar – på flera av de konstnärer som ger mig mest kraft.
Vilken annan konstnär har varit viktig för dig? När jag var 20 år var det Max Beckman och Henri Matisse. När jag var lite äldre, typ 25, var det Dick Bengtsson och Eva Hesse. Genom åren har det varierat och varierar. Just nu kanske det är Hercules Segers, Lucas Cranach den äldre och Philip Guston. Och Tal R som jag gjorde två utställningar med förra året.
Vilket konstverk önskar du att du gjort själv? Kristi födelse av Piero della Francesca.
Vad är konst till för? Vad är litteratur till för? Vad är musik till för? Teater?
Vad är konst inte till för? Design och politik.
Vilken åtgärd skulle främja konsten? Jag har ingen aning. Det samhälle vi lever i är tyvärr väldigt stressigt och påpassat av kommunikation och byråkrati.
Mamma Andersson är aktuell som en av curatorerna till 33:e São Paolo Biennalen, “Affective Affinities”, 7 sept. – 9 dec. Hon har också gjort scenografin till operan “Syskonen i Mantua” på Drottningholms Slottsteater, 8-22 september 2018
