Elisabeth Frieberg, ”Taos, God, Blue, Pink”, 2016. Olja på duk, 178 x 304 cm. Foto: Björn Larsson.
Beskriv din konst med tre ord: Jag får vända mig till en poet och återkomma med svar på frågan.
Hur ser din arbetsprocess ut? I ateljén börjar jag ofta dagen med att jag dammsuger. Jag liksom värmer upp med dammsugaren. Städa golvet, städa tankarna. Aktiverar kroppen. Jag kan inte tänka om det är rörigt och hundarnas hår hamnar på duken och verktygen. Jag planerar målningar i huvudet hela tiden. Bästa platsen att tänka på är på långresa i bilen, på flyget eller tåget. Eller när jag precis har lagt mig. Eller när jag sitter ute och målar landskap. Jag målar när jag vet vad jag ska göra och då går det ganska fort. I efterhand, något halvår senare, kan jag tycka det är intressant att brainstorma med mig själv kring vad jag har målat. Tolka det mer noggrant. Det går inte när jag målar. Då dör inspirationen. Jag har ofta nyckelord tillsammans med en tydlig bild och känsla som jag vill gestalta. Jag drivs av nyfikenheten att få se det här i verkligheten och får otroliga kickar när jag ser att det har funkat. Väl man har fått en kick, vill man inte sluta…
Vad inspireras du av? Det är förstås olika men i mina senaste verk har jag inspirerats av bland annat Matisse The Cut-Outs-utställningen på MoMA 2014 där jag fick något som kan liknas vid en uppenbarelse. Mellanrumsformerna var så fantastiska i samspel med urklippen. Något jag inte kunnat ta till mig när jag sett bilderna i böcker.
Jag gillar rytm och målar alltid till hög musik. En målning är gjord när jag lyssnade på Mozarts requiem. Beyoncés förra skiva och den senaste Lemonade. Låt nummer två. Fantastisk. Jag gjorde två färgkartor av landskapet utanför Taos i New Mexico där Agnes Martin bodde. Färgkartorna har jag använt i fyra år nu. Jag inspireras också av den kraft och makt som människans tro på Gud har haft och har och att exempelvis guld symboliserar guds ljus. Jag ser guds ljus överallt, exempelvis i Beyoncés kedjor som pryder hennes rygg och rumpa på hennes förra album men även på änglar i kyrkor, på en ikon eller en ram. Jag tycker hela historien är så maxad. Från det att Gud skapade ljuset, hela jorden på sju dagar, och att Gud lät Jesus dö. Är allt detta sant så är det ju otroligt. Och att den som alla trodde och levde efter omöjligen kunde eller kan bevisas. Samtidigt när jag säger så tänker jag att jag ska straffas. Så, finns Gud eller inte? Det är spännande.
Vilka bilder har du omkring dig när du jobbar? Inte många. Mina egna förstås. Gouacheskisser av landskap, kaktusar, en solnedgång och berg jag gjort i Taos i New Mexico. Jag har två vykort på landskap av Vincent van Gogh som är viktiga för mig. Originalen finns på Metropolitan i New York. Jag går alltid dit när jag är i New York. Det är en sådan plats där jag fyller på energi och renar mig. En bild på mig och min kompis Karen L Schiff som jag klippt ut ur en recension av Agnes Martin-retrospektiven på Tate Modern 2015.
Vilken annan konstnär har varit viktig för dig? Hur många som helst. När jag var 7 år, min farmor Beth Zeeh och min farfar Ryno Frieberg. Tonåren Vincent van Gogh. Tidiga skolåren på konstskola Caspar David Friedrich och sedan tvåan på Umeå Konsthögskola Agnes Martin. Senare Sigmar Polke, Jutta Koether och Tatiana Berg och Ann Edholm. Agnes Martin är den som betyder mest. Hon är det mest ärliga jag stött på och det både fascineras jag av och inspireras av. Sen att hon var en rätt jobbig person privat, ingen bra vän verkar det som, kunde tydligen vara riktigt elak, är något man inte ser när man läser hennes texter, ser hennes konst eller läser intervjuer.
Vilket konstverk önskar du att du gjort själv? Kanske Matisses La Danse, den monumentala versionen från 1931-1933 gjord på beställning av den amerikanska samlaren Albert Barnes. Finns att se på Musée d’Art Moderne de la Ville de Paris. Jag vill göra den målningen fast tredimensionell och med en agilitybana där en Bearded Collie och agilityföraren Martina Wolgast, min klasskompis på Konsthögskolan i Umeå, löper i en vågrörelse upp och ner genom hindren liksom de nakna figurerna böljar fram i La Danse, den ursprungliga från 1909.
Vad är konst till för? Jag tänker att konsten är en del av att vara människa. Precis som musik, sång eller dans. Vi klarar oss inte utan den. Livsnödvändig. Vi måste uttrycka hos genom något eller få intryck av något. Särskilt när vi allra flesta inte längre har en religion att söka djup, tröst eller mening i. För mig personligen är konsten ett sätt att klara av livet.
Vilken åtgärd skulle främja konsten? Som om konsten i allmänhet behöver främjas? Jag vill inte se det så. Behövs den så behövs den och då hittar folk den.
Elisabeth Frieberg är aktuell med solo-utställning på Magasin III hösten 2017