Nanna Nordström, Utan titel (detalj), 2016. Foto: Oscar Furbacken
Beskriv din konst med tre ord: Föränderlig, rolig, allvarlig.
Hur ser din arbetsprocess ut? Det är en massa påbörjanden och tester; jag samlar material och jobbar med saker jag hittar, prövar materialet på ett sätt och sen på det motsatta. Jag fotar och filmar rätt mycket i ateljén för att komma ihåg mina tester och kunna gå tillbaka till dom senare. Det är först när jag har ett specifikt sammanhang i åtanke som verken tar mer tydlig form. Ofta jobbar jag själv, ibland med andra. Det är viktigt för mig att göra båda.
Vad inspireras du av? Precis just nu inspireras jag av Johanna Gustafsson Fürsts svar på samma fråga: jag jobbar också mer ur frustration än inspiration. Det finns alltid en förändring i min perception från en dag till en annan, det där glappet kan vara otroligt frustrerande men också helt centralt i vad arbetet är. Mitt arbete är mitt sätt att försöka förstå, och materiella relationer hjälper mig att tänka på helt andra fenomen.
Vilka bilder har du omkring dig där du jobbar? Jag har inga bilder omkring mig när jag jobbar, däremot har jag mycket anteckningar och listor.
Vilken annan konstnär har varit viktig för dig? Min egen generation konstnärer är viktig för mig. När jag pratar med äldre kollegor så känner jag ibland att jag kan ha svårt att relatera till hur de beskriver att deras yrkesliv har sett ut. I och med att vi möter ett globalt konstliv på ett annat sätt nu blir det viktigt att dela erfarenheter och strategier med varandra, och jag upplever att det finns en generositet och en öppenhet. Till exempel kan jag känna att det finns en outtalad solidaritet mellan unga kvinnliga konstnärer som gör mig jätteglad och som får mig att känna mig stark. Rent konstnärligt har jag svårt att peka ut en enda konstnär som betytt mycket, det är enskilda verk eller detaljer som dröjer sig kvar.
Vilket konstverk önskar du att du gjort själv? Jag vet inte om jag har tänkt så nån gång. Ibland fantiserar jag om hur det skulle vara att vara del av ett konstnärligt team, jobba i ett större mer kollektivt och långsiktigt projekt, hur det skulle vara att vara med och göra en pjäs eller långfilm eller nått. Det hade varit intressant. Jag har också långt gångna fantasier om att vara lastbilschaufför och diplomat.
Vad är konst till för? Konst är kanske, bland annat, till för att hålla tanken på vad vi själva är till för levande. Just genom att hela tiden vara ett begrepp som vi inte är överens om; vad konst betyder, vad den kan och inte kan.
Vad är konst inte till för? Konst är inte till för att vara bestämd form singularis. Olika uttryck, sätt att göra och tänka är inte på varandras bekostnad.
Vilken åtgärd skulle främja konsten? Jag tror att konst skulle främjas av många åtgärder som skulle underlätta människors liv i allmänhet; Byggandet av billiga hyresrätter. Stöd till ensamstående föräldrar. Göra stipendier pensionsgrundande. Sånt som skulle göra att tid i alla fall något kunde få lösgöra sig från sin besvärliga relation till pengar. Jag upplever det som att konstnärer pratar mycket om saker som var det är billigt att leva, trix för att gå igenom en hyresprövning utan lönespecifikationer och så vidare. Kvinnliga konstnärer har fortfarande färre barn om man jämför med andra yrkesgrupper. Jag tror att ett mer ekonomiskt jämlikt samhälle skulle bredda vilka som blir konstnärer, och göra det hela mer intressant.
Nanna Nordström är just nu aktuell med Braunschweig PROJECT, en ettårig arbetsvistelse i Braunschweig, Tyskland från december 2016 till november 2017
