Stefan Constantinescu, ”Dulce de Leche”, (2017), fotografi och text på rumänska och engelska, IDEA #50
Beskriv din konst med tre ord: Närmandet till sanningen.
Hur ser din arbetsprocess ut? Det är lite olika, men varje projekt är för mig ett utmärkt tillfälle att skaffa mig nya erfarenheter och lära mig nya saker. Jag vill inte vara samma person genom livet. Jag vill utvecklas med mina projekt. Därför försöker jag hela tiden att hitta nya vinklar på det jag gör och det gör också att arbetsprocessen skiftar.
Vad inspireras du av? Först och främst det som händer runt omkring mig. Till exempel så älskar jag att sitta på olika caféer och titta på folk. Människorna på Pallas i Vällingby skiljer sig åt från dem på Bistro Bromma eller Drop Coffee på Södermalm. Jag hämtar inspiration från många olika platser, men förstås också från filmer. Några av mina favoritfilmer är till exempel Rädsla urholkar själen (Fassbinder), Scener ur ett äktenskap (Bergman), Bilbao (Bigas Luna). Jag gillar också regissörer som John Cassavetes, Aki Kaurismäki och Roy Andersson. Samtidigt måste jag erkänna att jag sällan gillar något från början till slut. Min hjärna fungerar inte så. En scen, en skådespelare eller ett ögonblick är oftast det som inspirerar mig.
Vilka bilder har du omkring dig där du jobbar? Inga alls, men jag försöker se om alla de filmer som har inspirerat mig och försöka förstå vad som gör dem så speciella.
Vilken annan konstnär har varit viktig för dig? Jag kan omöjligen välja en enda. I mina ungdomsår hade jag flera konstnärer som betydde mycket för mig, men nu är det bara Ilya Kabakov och kanske några till som fortfarande betyder något för mig.
Vilket konstverk önskar du att du gjort själv? De är också ganska många, jag kan inte välja ett specifikt verk.
Vad är konst till för? Att lämna ett så ärligt vittnesmål som möjligt om din existens under en begränsad tidsperiod och på en viss plats.
Vad är konst inte till för? Konst är inte till för propaganda eller annat som försöker manipulera i riktning mot en specifik ideologi. Jag är uppvuxen i en diktatur, dvs. i Rumänien när landet tillhörde Warszawapakten, och det gör mig förstås ganska misstänksam när konsten hamnar under ett politiskt tryck. Även om uppsåtet är att betrakta som gott, och även om jag själv kan tänkas dela eventuella värderingar som premieras, så tycker jag inte att staten eller det offentliga ska ägna sig åt kulturpolitik på den nivån. Visst, konst kan vara politisk, men det måste komma från konstnären. Staten kan inte driva fram konst med en särskild inriktning. Konsten måste få vara en zon där man prövar och utvecklar tankar och idéer på ett fritt sätt. Jag tror inte att konstens roll är att bevisa teser, speciellt inte politiska teser.
Vilken åtgärd skulle främja konsten? Avpolitiseringen av statliga institutioner som finansierar konst och film. Enligt min mening så kan man inte döma ett konstärligt projekt eller en film efter ett färdigt ramverk. Om nu konstnären befinner sig i en position av osäkerhet och prövning, varför kan inte finansiärerna göra detsamma? Jag tror resultatet skulle bli intressantare. Konsten kan inte ställa till rätta de orättvisor som politiken har ställt till med.
Stefan Constantinescu är aktuell i nästa nummer av tidskriften IDEA #50 (Cluj, Rumänien) med projektet: Dulce de Leche
