Anders Widoff, ”Utan titel (stående manifest)”, 2005
Beskriv din konst med tre ord: Det går inte.
Hur ser din arbetsprocess ut? Jag våndas, sedan åker jag till ateljén och arbetar. Väl där glömmer jag ofta bort mig.
Vad inspireras du av? Jag såg nyligen en trailer på Youtube om Per Kirkeby. Efter att ha fallit i en trappa och fått en stroke, hade han nu drabbats av både rörelse-, minnes- och synsvårigheter. Utan att vare sig minnas sina egna målningar eller sin frus ansikte, satt han ändå där, i sina gråa mjukiskläder, och uttryckte hur mycket han hade ogjort. Då tänkte jag att om han, trots sin skröplighet, målar vidare, så kan jag. Det inspirerade mig, eller kanske snarare uppmanade mig. Så svaret får bli; den envisa viljan att insistera. Trots allt.
I övrigt själva arbetsprocessen. Ibland annat; ett möte, en hågkomst, bra konst, bra stenar, ja, allt.
Vilka bilder har du omkring dig där du jobbar? Egentligen inga, men i ett av fönstren står ett vykort på en arkaisk grekisk Kouros-skulptur, en yngling som tar ett prövande steg framåt. Bredvid honom står ett porträtt på Brancusi. De ser jag på.
Utmaningen att komma överens med världen, mig själv och det jag arbetar med är annars fullt nog.
Vilken annan konstnär har varit viktig för dig? Över tid har det nog varit Siri Derkert och Cy Twombly. Liksom Hill. Och egyptierna. Jag gillar också Staffan Nihlén, som en gång var min första lärare. Han betydde mycket. Ja, det finns så många. I morgon har jag antagligen ändrat mig.
Vilket konstverk önskar du att du gjort själv? Så tänker jag inte, men jag skulle önska att dagens konst hade mer av den besvärjande roll den hade i tidigare religioner. Och förresten; Picassos alla skissböcker till Flickorna i Avignon. De var besvärjande. Den färdiga målningen kan jag vara utan.
Vad är konst till för? Ja, du. Jag antar att det är så enkelt som att det är ett av flera språk med vilket vi människor i all vår tafflighet försöker att orientera och förhålla oss till både tillvaron och traditionen. Detta märkliga att vi lever, älskar och dör utan att någonsin få riktig klarhet i varför. Ibland lyckas vi dela detta med andra, ibland inte. Ibland har vi inget utrymme att dela, bara marknad.
Vad är konst inte till för? Benägen att svara: att säljas och köpas. Knappast heller att ”samlas” på. Att dessa omständigheter sedan må vara en historiskt oundviklig realitet är en annan sak. Det utgör likafullt inte kärnan i konst.
Vilken åtgärd skulle främja konsten? Det självklara svaret är ett samhälle med en annan och mindre marknadsorienterad värdegrund. Med den samhällsordning vi har tror jag att framför allt ändrade skatte-och momsregler för såväl konstnärer som gallerister och andra inblandade skulle utgöra en nödvändig skillnad. Det nuvarande försäljningssystemet är absurt. Knappast någon kan försörja sig inom det. Man kan i grunden inte jämställa all näringsverksamhet på det vis man idag gör.
När det gäller den offentliga konsten tycker jag att hela systemet, liksom upphandlingen, borde ifrågasättas och ses över. Vidare borde man omfördela stora delar av de statliga anslag som idag går till utbildning till förmån för verksamma konstnärer, arbetande verkstäder och institutioner. Som det är idag blir systemet tämligen cyniskt.
Sedan tycker jag nog att många inblandade i konstvärlden kunde vara både vänligare och mer generösa. Nu är det alltför ofta en mycket hjärtlös och uteslutande värld. Det bugas för pengar, kanske av nödvändighet? Jag vet inte. Men jag minns plötsligt hur en av galleristerna på Hudiksvallsgatan uttryckte sig i spelat förtroende en vernissagekväll när tunnelbanan låg nere: Vi vill ju ändå bara ha hit de som har råd med taxi, eller hur?
Ja, eller hur?
Anders Widoff har inga utställningar inplanerade, möjligen en biennal. Ibland tycker han det är en lättnad, andra gånger ett dilemma. Han vet ibland inte om han längre vill ställa ut.
1 comment
J’adore ton attitude … vers l’art … *;*