Stina Persson, Kyssen, 2019. Installationsbild från Anna Bohman Gallerys bakre rum. Foto: Stina Persson
Beskriv din konst med tre ord: Minne, inuti, materia.
Hur ser din arbetsprocess ut? Den kryper sakta fram. Ofta har jag en fråga som jag återkommer till om och om igen. Jag vänder och vrider på den i olika praktiska undersökningar, som ibland blir till verk. Jag upplever att jag söker efter en kärna, men den finns sällan i ett verk utan ligger nog mer mellan de olika försöken att hitta dit. Till detta gör jag också olika material- och processundersökningar. Hela tiden är det något som måste testas.
Betraktar du din konst framför allt som en dialog med dig själv eller med din omvärld? Både och, men mest med mig själv.
Var hittar du inspiration? Överallt. Allt som rör sig genom tiden. Vardagen, konsthistorien, en bra bok, mina barn, hittade objekt, med mera.
Vilka bilder har du omkring dig där du jobbar? Bilder som hör till pågående arbete. Just nu är det mina egna och andras fotografier av skulpturer.
Vilken annan konstnär har varit viktig för dig? Olika konstnärer har varit viktiga för mig under olika perioder. Jag skulle nog säga att jag tänker mer på specifika verk som fastnat i mig än på hela konstnärskap. Jag tänker till exempel ofta på Emil Westman Hertz stora virknålsformade skulpturer, “Four of Wands”, Anders Bruno Liljefors lilla skulptur som finns på Nationalmuseum och Vija Celmins “To Fix the Image inMemory”.
Vad är konst till för? Vidga och förtydliga vår syn på oss själva, våra relationer och vår värld.
Vad är konst inte till för? Vet inte.
Vilken åtgärd skulle främja konsten? Mera tid.
Stina Persson var 2019 års Erland Cullberg-stipendiat och arbetar just nu mot en soloutställning på Konstakademien 2021
