Den 13 september fyller Konsten 10 år! För att markera denna begivenhet har vi låtit ett antal initierade personer i svenskt konstliv kommentera vad som hänt i konstlivet under de gånga åren, och samtidigt blicka in i framtiden. Först ut är Power Ekroth, frilansande curator, kritiker och redaktör för SITE magazine.
Vad har varit det viktigaste eller mest minnesvärda som hänt på konstscenen (nationellt och/eller internationellt) under den gångna 10-årsperioden?
Det låter svintråkigt men svaret måste utan tvekan bli: billiga flygbiljetter i en kombination med användandet av Internet. Världen har krympt avsevärt med hjälp av dessa medel de senaste tio åren och konstnärer kan lättare finna gelikar som delar samma intressen och estetiska värderingar var de än befinner sig och hur få de än är. Detta har underlättat enormt för de som har lust att hålla sig à jour med vad som händer och vara där det händer när det händer. Givetvis skapar detta också större gap mellan de som har tillgång till flyg eller Internet och de som inte har denna möjlighet. Men för de med möjligheter går utvecklingen snabbare. Tröskeln för att flytta utomlands eller för att göra utbyten mellan konstskolor etc har blivit lägre och det har givit resultat både lokalt och globalt.
Det finns naturligtvis andra saker som också borde nämnas såsom; den relationella estetikens uppgång och kanske framför allt dess platta fall, eller marknadens oerhörda inverkan på både konstvärlden och konsten. Eller den minst sagt löjliga utvecklingen av Curatorerna med stort C som i början av decenniet framstod som konstnärernas medbrottslingar, men undan för undan har densamma generationens curatorer sålt sig till institutionerna eller kapitalet. Det hör ihop såklart med den s.k. institutionella kritiken som förvandlades till ”new institutionalism” där all kritik plötsligt förvandlades till ”kritik” och samtliga konstnärer som håller på med detsamma förvandlades från ”potentiellt spännande” till ”förljugna opportunister”. Eller var det bara jag själv som blev alltmer cynisk under de gånga åren? Jag vet inte riktigt, jag tippar på lite av varje. Men allt det är egentligen bara bisatser till den stora förändringen vid en jämförelse med decenniet innan som har att göra med att världen ”krympt”.
Ge exempel på något/några verk, utställningar eller konstnärskap från denna tidsperiod som fastnat alldels särskilt i ditt minne!
Som vanligt dyker också tyvärr de mest fasansfulla bottennappen upp i mitt minne först och hit hör ”Utopia Station” och Hou Hanrous sektion under Venedigbiennalen 2003 – inga hit:ar om man tänker på utställningsmakeri även om det här fanns flera bra verk inklämda. Och ”Bror Hjorth och Giacometti” på Liljevalchs? Jag skrattar fortfarande… Christian Boltanskis osmakliga känslokitch i Moskva 2005 tillsammans med Alfredo Jaars fullständigt vedervärdiga, pretentiösa, pompösa och beskäftiga moraliserande varhelst han visar sig, vare sig det är på Edsviks konsthall (RIP) eller på Documenta… Hu!! Jag hoppas få slippa sådant i de nästa tio åren!! På mer lokal nivå dyker Tensta Konsthalls störtdykning, Rooseums död och Moderna Museets förfall på senare år upp som obehagliga uppstötningar såklart.
Men i den andra, rosafärgade, ringhörnan återfinns Christoph Büchels utställning på Hauser & Wirth i London 2006, vilken var som att ramla ner i Alices kaninhål. Jag fick en kick som tog mig till månen och tillbaka. Det var lite samma sak som jag kände fem år tidigare då jag såg Børre Sæthres utfläkta vita enhörning på Astrup Fearnley i Oslo, trots att utställningarna rent estetiskt befinner sig ljusår från varandra. Urs Fischers krater i Gavin Brown’s Enterprise, NYC, förra hösten ska också nämnas. Jag minns också tydligt hur jag under Venedigbiennalen 2005 verkligen led mig igenom det mesta, men det var den litauiska paviljongen med Jonas Mekas som fick mig att återfå tron på konsten. Under samma biennal gjorde Tino Sehgal tyska paviljongen med verket ”This is so contemporary” vilket naturligvis var en stor ljuspunkt också, som tillsammans med de verk jag sett på Manifesta i Frankfurt 2002, på statements 2004 och på Moskvabiennalen tidigare under 2005 slutligen fick mitt hjärta att ge upp och omsluta Tino forever and ever. Min tidiga skepticisim under decenniet gentemot Joathan Meese som jag såg första gången på KunstWerke i Berlin 2000 gav också med sig någon gång i mellantid och jag är nu ett devot fan. Nyligen upptäckte jag också Tessa Farmers fantastiska miniatyrvärldar uppbyggda av döda insekter och annat organiskt material som också definitivt fastnat rejält. Något som gjorde ett enormt intryck när jag såg det första gången var Doug Aiken’s fantastiska verk ”Electric Earth”. Den installationen står sig även idag, även om jag under decenniet utvecklat en kraftig allergi gentemot flerskärmiga videoinstallationer à la Isaac Julien eller Eija-Liisa Athila. Men när det började var det bra snyggt och fascinerande, det ska medges!
Vilka faktorer tror du kommer att ha störst påverkan på konstens och konstscenens utveckling under de kommande tio åren?
Ekonomin och det allmänna världsläget. Den skräll som väntar i västvärlden kommer att drabba mellanregistret av gallerierna och konstnärerna. En sund utrensning kommer att ske. De fetaste gallerierna och konstnärerna kommer dock att leva kvar tack vare den stora utbredning samtidskonstscenen haft i Ryssland, Kina, Indien och i Mellanöstern. Abu Dhabi kommer att knäcka en hel del rekord inom de nästa tio åren… Det kommer att påverka under en mycket lång tidsperiod, mycket längre än tio år framöver, men det kommer att märkas ordentligt snart. Förhoppningsvis kommer de nya marknaderna också att sätta fart på de inhemska marknaderna och de europeiska och amerikanska konstnärerna kommer att få stå lite tillbaka.
2008-08-26 Power Ekroth
