I år är det exakt tio år sedan den första Carnegie Art Award-utställningen, passande nog även den på Konstakademien I Stockholm. När årets utställning nu efter en sejour i Helsingfors, Oslo, Köpenhamn och Reykjavik når Stockholm kan man gärna ta sig en funderare på temat ”vadan och varthän”. Penningmässigt är priset ett av de större i konstvärlden, och syftet har alltsedan starten varit att främja det nordiska måleriet, ”i vid bemärkelse” som det numera heter. Det gör att man blivit allt mindre bunden vid materiella urvalskriterier. Även konstnärer som inte arbetar med färg på duk eller pannå, men ändå hanterar en målerisk tematik eller måleriska problem kan komma ifråga för nominering.
Carnegie Art Award kom till i en tid när måleriet inte stod särskilt högt i kurs. Nu har pendeln svängt, och den kommer säkert att fortsätta svänga. Ändå kan man säga att utställningen i viss mån kommit att fungera som ett reservat för målare i en tid av genreuppluckring och hybridformer. Ur Carnegies synvinkel har det givetvis inte varit av ondo att man trots utställningens genremässiga utvidgning hållit fast vid inriktningen på måleri. Att samla sponsorer och samlare kring drinkborden i en måleriutställning är betydligt lättare än när video, foto och installation står på programmet. Med en väl tilltagen marknadsföringsbudget i ryggen är det också näst intill omöjligt att undgå Carnegie Art Award.
Men frågan är om innehållet matchar den grandiosa formen. Här inställer sig tveksamheten hos mig. Om årets pristagare Torsten Andersson, Jesper Just, John Kørner och Nathalie Djurberg är det inte mycket att säga. Valet känns lika överraskande som när Lars Lagerbäck annonserar att Zlatan Ibrahimovic skall spela i fotbollslandslagets anfallslinje. Torsten Anderssons konstnärskap är solitt som mineral eller metall, även om jag har sett bättre verk av honom än dem som visas i Carnegie-utställningen. John Kørner arbetar i en nyexpressionistisk tradition som varken utmanar eller viker undan, och Nathalie Djurbergs oomtvistliga begåvning kan vi numera se prov på vid nästan var och varannan större samlingsutställning världen över. Enbart Jesper Just sticker ut i sällskapet med sitt vackra, välgjorda och ganska oroande videoverk.
Carnegie-juryn består av idel namnkunniga och kompetenta personer som Lars Nittve, Ina Blom och Maaretta Jaukkuri. Men det hindrar inte att det gått troll i urvalet. Man får leta ganska länge för att hitta verk som inte håller en låg profil, och som vågar något annat än att bara stryka betraktaren medhårs. Anette H Flensburgs bilder av ödsliga designhelveten bjuder motstånd, liksom Jarl Ingvarssons jättelika ”kontorsmålningar” på plank och wellpapp. Detsamma gäller också Karin Wikströms små men ack så förrädiska målningar av djur i bisarra situationer. Det är nästan symtomatiskt att det är Jesper Justs minimalistiska men oerhört laddade videoverk ”A Vicious Undertow” som är utställningens ojämförliga höjdpunkt.
Alltmedan cateringpersonalen bullar upp för ännu ett företagsevent i utställningslokalerna börjar det stå klart för mig att tio år kanske är nog. Gott jobbat, men vad följer härnäst? Kanske skulle det vara en idé att på allvar göra om Carnegie Art Award till en nordisk motsvarighet till The Turner Prize, ett pris som – till skillnad från Carnegie Art Award – verkligen spelat en viktig roll för den samtida konsten och diskussionen kring den. Pengar saknas inte. Men viljan – finns den?
Adress: Fredsgatan 12
2008-09-10 Anders Olofsson (text), Carnegie Art Award (foto)
