Den påträngande svarta väggen markerar tydligt att vi bara befinner oss i ett förmak. Att öppna dörren och stiga in i det som döljer sig bakom måste helt klart innebära mer än att utföra den enkla rörelse som förflyttar kroppen från galleriets första rum till det andra. Dramatiken är alldeles för stor för att enkla fysiska faktum ska ha giltighet. Väggen är snarare en ikonostas som fylld med bilder bjuder på en hint av det som väntar där bakom.
En liten keramisk gestalt sätter tonen. Den står med ryggen mot betraktaren och tittar i en rund spegel. I stort sett hela Klara Kristalovas mycket karakteristiska värld hänger på väggen. Vi har flickgestalter, vi har människokroppar med djurhuvuden, vi har lakoniska kaniner, gråa regnbågar, mörka träd och geometriska figurer som vill antyda en sol. Ett litet cirkustält i dova men glada färger är ytterligare en ledtråd. En svartvit teckning som visar en nästan abstrakt rumslig struktur tillsammans med texten ”Mellanting mellan berg och torn” visar sig, när steget mellan rummen äntligen är tillryggalagt, vara nära nog en avsiktsförklaring för hela utställningen och presenterar förhållandevis bokstavligt den böljande och spiralformade hylla som fylld av Kristalovas keramiska skulpturer väntar på att förföra oss.
Effekten av det lilla berget i mörkt trä är snarlikt den brygga som band samman den största installationen när Kristalova lyftes fram på Bonniers konsthall häromåret, och tillåter oss att möta konstnärens på en gång lustfyllda och existentialistiskt svårmodiga menageri från olika håll och höjder. Människokroppen med hästhuvud, cirkustältet och flera andra bilder från ikonostasen återkommer bokstavligen i tredimensionell form och steget från det ena rummet till det andra är också en färd genom Kristalovas sätt att arbeta. Skillnaden mellan en teckning i två eller tre dimensioner är egentligen inte så stor.
Vid bergets fot, alltså på det nedersta hyllplanet, ligger en stor cylinderhatt och jäser. Huvudbonaden passar naturligtvis på den direktör som möjligen presenterar den udda cirkusen inne i det nämnda tältet, men för också tankarna mot Tove Janssons ”Trollkarlens hatt”. Med undantag för att de trinda mumintrollen lyser med sin frånvaro kunde Kristalovas glatt melankoliska gäng faktisk höra hemma i en Mumindal. Det är inte bara dragningen mot det fantastiska som förenar de bägge konstnärerna, utan också en ganska sällsynt förmåga att med ett uttryck som fungerar bra för barn rikta sig till vuxna. Ett naivt och gärna leende anslag som bäddar in men inte försöker mota ett stort mörker är ytterligare ett gemensamt drag.
I utställningens tredje och sista rum står emellertid en kråmande direktör i pilotjacka och håller oss kvar i manegen. Och inte utan orsak. Att möta Kristalova är som att gå på en cirkusföreställning och långsamt binda en tråd från det ena numret till det andra. De berättelser som föds handlar om utsatthet, om uppväxt, om liv och död och om fantasin som eskapistisk kick och mening. Mer än något annat markerar förstås övergången från det yttre till det inre att vi kastar oss in genom sagans kaninhål och befinner oss i en värld där alla tankar är värda att följa. Det är mycket svårt att inte bli stående framför verken.
Den effektiva hängningen skulle också, med snäppet mer cyniska glasögon, kunna vara ett exempel på hur bra skyltning skapar ett sug efter en vara. Upplägget påminner en hel del om det som konceptbutiker för schysta sneakers och liknande specifika produkter brukar använda. Men det tänker jag kanske mest för att det smärtar en smula att inte ha med mig skulpturen ”Främmande fågel”, en smått oemotståndlig och mycket skeptisk pingvin med huvudet på sned, under armen när jag lämnar galleriet.
Klara Kristalova hör som bekant till dem som på 90-talet rehabiliterade det futtiga och låga materialet keramik, och valde det från början som något av en protest mot den rigida syn samtiden visade det skulpturala mediet. Trots att det är länge sedan någon skulle komma på idén att ifrågasätta ett material är något av den upproriska frihetskänsla, som konstnären jagade med sitt val, fortfarande intakt i det etablerade, mäkta populära uttrycket.
Det behövs egentligen inga ikonostaser för att stiga in i Kristalovas himmel. Lusten som puffar i gång den stora snöbollen av fabler och förgänglighet fortsätter envist att vara en lockande portal.
Sebastian Johans
Foto: Magnus Bons (cirkustält) och Galleri Magnus Karlsson (övriga), Fredsgatan 12. Utställningen “Slottet” pågår 14 januari – 12 februari 2017
