Sinnena tillspetsas redan innan jag befinner mig i Carl Eldhs ateljémuseum, det är den tiden på året nu. Doften från museibyggnadens tjärade träpaneler sprider sig bortom staketet som inhägnar trädgården. Huset har stått vid platsen sedan 1919. Det ritades av arkitekten Ragnar Östberg och var under nästan tre decennier skulptören Carl Eldhs arbetsplats. Det är inte första gången jag är här men ändå känns platsen varje gång som en hemlig oas, mitt bland de vältrafikerade bilvägarna vid innerstadens nordöstra ytterkant.
Under senare år har museet visat samtida skulptur invävt i samlingen som finns på plats. Den här sommaren presenteras utställningen Sången om allt med konstnären Klara Kristalova. Jag är bekant med hennes skulpterade figurer i glaserat stengods eller porslin. Olika flickfigurer och människolika djur eller växter som är på samma gång lekfulla och tyngda av någon form av mörker. I ateljémuseet visas även ett textilt verk samt ett antal teckningar och skisser.
Just innanför entrén ligger ett mindre rum fyllt till brädden med tavlor, objekt och möbler. Högt upp på en av väggarna hänger en klarröd halvöppen mun med delvis blottade vita tänder. Kristalovas verk tituleras Leendet och är en relief i glaserat stengods. Färgerna och formspråket gör att det sticker ut från sammanhanget och trots, eller så är det på grund av, just detta så rör sig min blick vidare i rummet. På en dagbädd nedanför sitter skulpturen Den vita hunden. Svarta ögon, svart nos, ett hängande öra och vit lite tufsig päls. Det är i mötet med hunden som jag förstår att jag bör vara vaksam för att inte missa någonting.
I ett mindre utställningsrum hänger en skiss till Kristalovas verk Det som håller mig kvar bär mig vidare. Skissen resulterade senare i den färdiga bronsskulpturen som sedan 2017 finns att betrakta i Slottsskogen i Göteborg. Bilden visar en kvinna vars ben vuxit samman med trädrötter, och jag tänker osökt på metamorfosen i den grekiska myten om Dafne och Apollo. När Dafne inte längre förmådde fly från den kärlekstörstande Apollo, förvandlades hon i stället till ett lagerträd.
På en träpall vid ingången till den mindre ateljén sitter skulpturen April – en flickfigur vars hudton nästan smälter samman med det gråa värmeelementet bakom henne. Hennes näsa är lång, håret vilar på axlarna och benen är tätt sammanpressade. Placeringen av verket bekräftar hur närliggande osynlighet och synlighet kan vara, särskilt rum likt dessa. Det här är ett rum ur det förflutna som är närapå intakt från tiden då Eldh var verksam.
I utställningen får jag intrycket av att det är just den mänskliga kroppen som gör flickfigurernas tillvaro svår. I relation till Eldhs idealiserade kroppar avviker hon visserligen, men inte tillräckligt mycket för att kategoriseras som någonting annat än just människa. Hon är tyngd av såväl historien som nuet. Hennes fysiska mänsklighet talar om att hon hör hemma här men frågan är om det är önskvärt, ens av henne själv. I Dafnes fall var det omöjligt fly genom att springa från Apollo, och istället blev metamorfosen den enda möjliga flykten. Det kan vara så att det bara är en fråga om tid innan förvandlingen visar sig oundviklig, också för April.
På väg tillbaka mot utgången får jag syn på ytterligare ett samtida konstverk. Jag vet inte vad jag ska skylla min tidigare ouppmärksamhet på, för skulpturen ifråga mäter ändå 75 centimeter över golvet. Kanske var det alla vita gipser som skymde sikten. Också Fru snö är vit och står framför en hylla fylld med Eldhs modeller och objekt i mindre skala. Förut, när jag betraktade ett av Kristalovas verk som står placerad i hyllan bakom, måste jag ha stått bara ett par decimeter framför henne.
Fru snö har en klassisk snögubbekropp, med tre stora lite ojämnt formade bollar som bygger upp den stadiga kroppen. Verket antyder förvandling genom dess materialitet: den handknådade leran som någon gång skulle kunna omformas till någonting helt annat. Skulpturen avviker i viss mån från de mer standardiserade snögubbar jag brukade bygga som barn. Den har runda bröst och en stor näsa som hänger ner från ansiktet. Jag ler åt åsynen, sätter mig på huk, och tittar noggrant. Det är som att Fru snö alltid har stått just här, oberoende av att bli betraktad, bekräftad eller ens uppmärksammad. I stunden är hon självklar i sig själv. Kanske har hon inte alltid varit det.
Masha Taavoniku
Carl Eldhs Ateljémuseum, Lögebodavägen 10. Utställningen pågår 6 maj – 26 september 2021
Utskriftsvänlig version
