Och så har Paris fått en konstmagnet i nivå med Olafur Eliasons solnedgång, som fick folk att invadera turbinhallen på Tate Modern för drygt tjugo år sedan. I rotundan på François Pinaults privata konstmuseum Bourse de Commerce mitt i Paris, har den sydkoreanska konstnären Kimsooja lagt in speglande glas på golvet. Och efter att ha fått på mig specialtillverkade överdragsskor i filt är det på darrande ben jag går ut på det knarrande spegelgolvet, blankt som nylagd is.
Det är som att marken öppnar sig på ett hisnande vis, perspektivet blir dubblerat och omkastat, djup och höjd byter plats. Greppet är lika enkelt som effektivt, när takets välvda glaskupol speglas i golvet. Håller det att gå på?
Men här ligger redan folk i drivor, avslappnade och försjunkna i sig själva. Eller går omkring stirrande upp i taket, och det gör jag också, i förundran över allt som händer runtomkring. Jag ser barn som uppspelta springer runt och till och med hundar, parisarnas favoritaccessoar, med tossor på tassarna ute på golvet. Här är mycket liv och rörelse.
Verket är spektakulärt och i högsta grad offentligt, men alla intryck gör det också förvirrande. Varför gick jag inte gick hit tidigare när museet öppnade? Det hade nog varit lite lugnare då, lite färre besökare. Som i pressfotona. För här är betydligt mindre yta än i Tates stora turbinhall, så det kan bli trångt ute på glasgolvet. Där vi tycks stjäla varandras uppmärksamhet.
Kimsooja kallar sitt verk ”Att andas” och jag undrar stilla om det var så här hon tänkt sig det? För det är inte direkt andningen jag koncentrerar mig på härinne. Hennes konst är annars meditativ och repetitiv, och rör sig kring begrepp som tomhet och oändlighet, och hur dessa två faller in och ur varandra. Men kan ett tomrum samtidigt vara fyllt till bredden?
I några tidigare videor står hon själv blickstilla bland tumultet i olika storstäders folkhav. De visas på nedervåningen tillsammans med ”Thread routes”, en fantastisk kalejdoskopisk resa och videodokumentation över textil kultur runt om i världen. Med ett betydligt mer nedskruvat tempo. Och i några befintliga väggfasta vitriner finns ett antal objekt utvalda av Kimsooja, alla estetiskt reducerade. En grov nött textil som hänger likt en stor kroppssvepning väcker särskilt intresse, kanske finns där ett samband till min egen kropp på glasgolvet.
Häromåret la hon in ett liknande glasgolv i en gammal timrad lada på Wanås, och här i denna pampiga 1800-tals byggnad har Kimsooja i stället gått i dialog med den japanske stjärnarkitekten Tadao Andos vackert infogade betongcirkel. En upprätt vägg som skapar ett utställningsrum i rummet, och en smal korridor på andra sidan väggen. Andos kreativa tillägg i restaureringen av det som tidigare var en marknadsplats för vete markerar ett mjukt brott mot den äldre arkitekturen. Ändå smälter den nakna betongväggen in på ett naturligt sätt.
Kanske är det mera byggnaden i sig som andas här? Historien och samtidens olika lager som kommer i samspråk. Att Kimsooja valt att endast tillföra ett glasgolv förstärker ytterligare betydelsen av Andos egen reducerade estetik. Att uppleva hur deras respektive ingrepp samtalar och skapar en nytändning av byggnaden är värt besöket.
Magnus Bons
Bourse de Commerce, 2, rue de Viarmes, Paris. Pågår 20 mars – 2 september 2024
