Gazaremsan har beskrivits som världens största fängelse. Den israeliska ockupationen – som har pågått i femtio år – har förvandlat det palestinska området till en fatal mellanrumszon. En långvarig blockad hindrar dessutom människor att ta sig in eller ut ur territoriet. Hur det är att leva i ett sådant lamslaget samhälle kan vi som befinner oss utanför knappast förstå, såvida vi inte vid något tillfälle har genomlidit ett liknande trauma.
Den svenske fotografen Kent Klich har sedan början av 2000-talet dokumenterat det dagliga livet i Gaza. I hans utställning Gaza Works på Hasselblad Center skildras det krisdrabbade området på ett annorlunda sätt än det vanligen brukar visualiseras i nyhetsreportage. Istället för att jaga efter sensationella scener och kasta sig in i händelsernas centrum, har Klich medvetet valt att lyfta fram mindre uppseendeväckande ögonblick. I en video berättar fotografen om hur han har velat närma sig människorna på djupet och om avsikten att skapa bilder som bidrar till eftertanke, till skillnad från fotojournalistiken som präglas av distans och snabbhet. Han fokuserar på smärtan som dröjer sig kvar långt efter en bombs detonation, när kropparna har forslats undan och bara hålrummen finns kvar.
Oavsett om Klich fotograferar gatubarn, narkomaner eller, som här, det trasiga Gaza, är hans studier nakna och stundom outhärdliga, men sällan effektsökande. Hans fotografier är så närgångna att de bitvis raserar gränsen mellan betraktaren och den avbildade – och det är ingen lätt upplevelse. I utställningen ligger apatin som en seg hinna över verken och luften känns syrefattig. Bilderna av övergivna platser och människor som sedermera har berövats livet får mig att må dåligt och vid ett par tillfällen är jag nära att brista ut i gråt.
I serien GZA (2016-17) får man i bild efter bild se ruinerna av en sönderbombad flygplats som stängts ned av den israeliska regeringen. Det vilar inget romantiskt över detta karga fält fullt av fallfärdiga byggnadsskelett, det är bara sorgligt. I Gaza Photo Album (2009) får vi kika rakt in i privatbostäder som demolerades i Operation Cast Lead. 1400 palestinier dog och de kvarlevandes hem förstördes för all framtid.
Ett par verk har Klich dock inte fotograferat själv, de baseras istället på funna bilder och videor. Roland Barthes skrev om fotografins förmåga att frysa ett ögonblick och förvandla den porträtterade till ett slags lik, och mina tankar går till honom när jag ser Klichs starka videoverk Killing Time (2011-12). Flera filmer – samtliga hämtade från mobiltelefoner – visas parallellt mot en svart bakgrund. I dessa umgås barn och vuxna i lugna hemmiljöer, scenerna är vardagliga och fyllda av en del tristess.
Man kan krasst påstå att livet är en lång väntan på döden för alla människor, men för befolkningen i Gaza är väntandet tveeggat och akut; blockaden bidrar till en hämmande stagnation samtidigt som rädslan för nya bombningar är konstant. I advokaten Gareeb Abeds fall, vars mobilfilmer Klich har tagit vara på, lurade döden runt hörnet: han avled på sin arbetsplats 2008, på Operation Cast Leads första dag. Alla videoklipp i Killing Time har filmats strax före eller under den israeliska militäroffensivens inledning, där varje person med en framträdande roll dog. När man väl känner till detta faktum, laddas verket med en obehaglig kraft.
De dödas orättvisa öde ska inte gå obemärkt förbi, tycks Kent Klichs arbeten vilja säga.
Sara Arvidsson
Foto: Kent Klich/Hasselblad Center, Götaplatsen, Göteborg. Utställningen pågår 3 juni – 17 september 2017
